trivial

Klockan är bara barnet, men det kanske jag också är säger jag till mig själv varvid jag traskar hemåt.

     Men innan dess:

    Först stod jag bara i hamnen och tittade på solnedgången och kände inte för att förstöra det med folk och musik. Tänkte för mig själv att "den här synen och känslan vill jag spara som en symbol för den här sommaren". Sedan blev jag lite nedstämd vid tanken på att jag säkert skulle glömma den här solnedgången. Precis som så många andra före den. Men å andra sidan... Det är kanske en del av de plågsamt vackra solnedgångarnas välsignelse. Att de återkommer. Alltid nya. Alltid i form av just solnedgångar och ingenting annat..

    Så jag kom att sätta mig på en träbänk utanför de öppna dörrarna där jag både kunde lyssna och titta på solen över vattnet (utan trängsel).

    Enligt dagens hållalåda-artist (han som skötte snacket) har Sören Kirkegaard sagt (nu; fritt från mitt minne) att upprepningar och erinringar är samma sak, men att de drar åt olka håll; den första framåt, den andra bakåt. Och att upprepning därför kan göra oss lyckliga, men att erinring inte gör det (snarare tvärt om)...

    Och av den anledningen och med knuffhjälp (snarare än draghjälp) från att solen sjunkit ner vackert och lydigt till tonerna från en slingrande brudmarch, marcherar jag hemåt. För om jag bara upprepar mina steg kommer jag att tillslut att vara framme och betydligt mycket nöjdare och lyckligare imorgon än om jag bara erinrat mig stegen.

   Och jag är bara barnet.

    Men ändå absolut inte.

...på det tredje ska det ske... Eller vilket försök det nu var. Skrev faktiskt ett inlägg till mig själv efter att ha misslyckats med att logga in flera gånger (fler än tre). Men vad har jag nu kvar att säga? Ambivalens är ett ord för dagen. Jag har som sagt diskat. Det är kanske inte dagens främsta aktion (jag ska ju duscha sen...), men helt klart trevlig.  Kanske därför att jag inte behöver diska så ofta nu för tiden. Men det är en tid som kommer tillbaka... Jippie... Saker kommer ofta tillbaka har jag märkt. Som att gå upp på morgonen . Och äta mat.

Sådan skarp iakttagelseförmåga jag har... nästan så jag kan vässa knivar på den... Jo jag tackar... Tackar och bockar. Och försöker vara artig. För det har jag hört är ett tecken på fin uppfostran. Får väl lära mig att göra det ordentligt den dag det är dags för att lära andra... Men jag vill inte alltid vara väluppfostrad (det känns trist och kvalmigt). Inte jämt. Jag vill vara egensinnig och oregelig och ... och... och... alldeles underbar.

Förväntar mig insomnia (och bara därför kommer jag säkert att somna som en stock)

Vem ska trösta Knyttet när katten har nio liv, men människan bara ett? När Loranga; Dartanjang och Mazarin tillhör det som kallas barndom (eller åtminstone gårdag), men tiden "för en timme sedan" ligger ännu längre bort. Först besked. Sedan efter någon dag kommer jag att tänka på det. Inte bara "komma att tänka på" det. Det tar ett tag att förstå. Jag förstår inte, just nu försöker jag istället att komma ihåg den där språkliga vändningen jag kom på på bussen. Den som fick mig att känna mig som ett språkligt geni. Men jag har glömt. En dag kommer det kanske till mig.

En dag kommer det garanterat till mig; vi skall alla den vägen vandra, den ena after den andra. - Ingen panik i kön! Det räcker till åt alla. Alla får plats. Finns det hjärterum...

Och så känner jag att jag faktiskt är hungrig. Äta bör man annars... och att det skulle sitta fint med en vedugnsbakad brödbit. Med mycket smör. Kolesterol och äderförkalkning. Kalkbrott, stenbrott, småbrott. Storförbrytare: Den som inte låter livet leva om.

Lever om                          man bara märker det.

Lever om livet.

Livet lever om.

Jag har ont i halsen och mina förkylningsdroppar (naturmedicin) smakar urk.

Men lycklig är jag. I brist på annan sysselsättning. Lika funderande som alltid. Men vad vore jag utan det. (Och det är ingen fråga). Kanske kan man tolka det som så att jag anser att världen är på sniskan nu och för jämnan. Det är den inte, jag bara lutar lite på huvudet för att kunna tänka och studera lättare (jag har den vanan, att lägga huvudet på sned). Och kanske är det så att jag inte riktigt kan hantera lycka (varken den stillsamma eller den rasande sorten). För vad ska jag göra av all denna tid med o-olycka?

Jag funderar, därför är jag jag.

Hetta... Värme... Stigande grad-antal. Och mitt i värmen glömmer jag det jag skulle göra och gör någonting annat istället. Och ingenting blir gjort. Men kanske gjorde jag på så sätt precis det jag var tvungen att göra. Passivitet och värme passar på något sätt mycket bra ihop. Någonting att skylla sin lättja, alternativt handlingsförlamning, på - Det var för varmt. Det finns alltid ursäkter. Alltid någonting att fira. Hurra! Hurra! Huva. Alltid rädsla för att man ska upprepa andras misstag. Eller... Att man i jakten efter att inte upprepa dem, gå så långt åt andra hållet att misstagen blir lika stora, men av annan art. (Tesen får sin antites.) Och rädslan för att rädslan ska göra en handlingsförlamad istället.

Se på goda exempel och försöka lära sig.

Jag kände honom inte. Men har fått höra (av de som gjorde det) att han tog livet av sig. Av någon anledning dyker den tanken upp i sommarvärmen. Som surnande mjölk. En reva i sommarhimmlen som låter dödligheten anas. Men inte på något omedelbart och deprimerande sätt, bara som en påminnelse. En glimt av de solkiga underkläderna och Victorias hemlighet.

Det tog år innan jag åt just den där speciella sortens jordgubbsglass igen. Inte för att jag är speciellt förtjust i jordgubbsglass. Påminnelse, åminnelse. Och myggbett. Som myggbett...

Vill ha fler gröna växter, varma hörn, öppna ytor och välstadat. Vill ha hund. Fisk. Är vad det luktar om dricksglaset eller vattnet kanske... Eller... nej... gravad lax från fingrarna. Fingrar med fisklukt ja.... Har trettio minuter lunch, vet inte riktigt hur många som gått nu. Kanske fem kvar. Bestämmer mig för att jag har fem kvar. Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag är en elefant i en porslinsbutik (inte alltid så smidig, älskling). En elefant uppe i smöret på en spindeltråd. Dax att dra nu. Dra sitt strå till stacken (myrstackare) för att leta efter nålen som faller tyst mot golvet (i höstacken och inga andra stackar).

- Aj! - inte skön att trampa på. Such a tramp. Jag har gått five-hundra miles och jag ska gå five-hundra till...

Den röda ridån går upp och blottar två rader hyfsat vita tänder. Mitt leende - där jag vaknar upp och slår upp ögonen mot förvirringen, ser hur min vänstra hand är täckt av myggor och hur ljuset reflekteras i deras vingpar. Ingenting är enkelt. Ingenting är enklare. När jag prövande spelar med fingrarna böljar myggmattan med i rörelsen. Och finns där helt enkelt.

Jag har, vid det här laget, lärt mig att svaren, om de överhuvud taget finns, inte kommer att dyka upp genom enkel konfrontation. Eller några knäpptahänder-böner eller gråtapåbaraknän-böner. (Och ibland får man svaren på sina böner och de består av tårar.) De kommer inte omedelbart, som min hunger just nu. De växer långsamt och motvilligt.

Eller så sitter jag redan inne med svaren...

...men ser helst att det inte är så eftersom dessa svar är lika omöjliga som frågan och inte ger någon egentlöig lösning, utan bara ett suckfyllt konstaterande.

Världen är så stor så stor... Så vacker och så ful och ofattbar, Lasse liten. Och jag bör nog egentligen vara glad över att den oförklariga känslan av förklaring bara kommer över mig under korta sekunder vid sällsynta tillfällen. Oftast runt omkring mensen när hormonerna dansar polska. För annars skulle jag bara sitta rakt upp och ner på marken (så som jag föreställer mig en buddhistmunk) och förundras och konstatera. Och aldrig få minsta sak gjord. Men jag vill fortfarande vara kvar i känslan. Delvis för att jag, i den, inte känner något behov av de där svaren, utan bara låter allting vara. Onämnbart, ofattligt och precis så enkelt...

: Utgånget bankomatkort.

Blogga mig hit och blogga mig dit. Och en ner i diket. Kom ihåg att inte köra berusad. Om jag fick bestämma - helst inte ens vara full utanför förarsätet. Förresten... vad hände med Östen med resten? Min lunch består av rester. Sällan restresor. Har nog aldrig åkt på en. Men jag har åkt pulka. Fast det var länge sedan. En gång för länge, länge sedan i ett land långt, långt borta. Bodde någon, någon gång. Men nu är det historia. Berätta mig en rolig en... En ett ett ett ett ett ett. Komma sju. Kommer sju dvärgar lufsande genom skogen? Vem av dem hette Olle och var sin mors? Björnen heter Fredriksson. Blåbär är både gott och nyttigt och innehåller ämnen som bromsar åldrande. Gör sylt av dem. Gör mos av dem. Gör för fan mos av dem! Protestera mot allt för att inte stagnera. Stagnera ska pudding och pannacotta. Det går att göra vegetarisk variant med gelésocker. Finns att köpa i din lokala matbutik. Äger du en butik? Är den lokal? Består den av en lokal? Lokalisera mera. Jag sitter till vänster om det vita skrivbordet. Skriv på bordet. Skriv historia. Gå till historien. Maka dig plats i människors minne. Så du finns någonstans. Om ingen hör trädet falla, hörs det då? Om ingen sett dig på tv; finns du då? Om alla sett dig på tv; finns DU då?