Enkelt
Den röda ridån går upp och blottar två rader hyfsat vita tänder. Mitt leende - där jag vaknar upp och slår upp ögonen mot förvirringen, ser hur min vänstra hand är täckt av myggor och hur ljuset reflekteras i deras vingpar. Ingenting är enkelt. Ingenting är enklare. När jag prövande spelar med fingrarna böljar myggmattan med i rörelsen. Och finns där helt enkelt.
Jag har, vid det här laget, lärt mig att svaren, om de överhuvud taget finns, inte kommer att dyka upp genom enkel konfrontation. Eller några knäpptahänder-böner eller gråtapåbaraknän-böner. (Och ibland får man svaren på sina böner och de består av tårar.) De kommer inte omedelbart, som min hunger just nu. De växer långsamt och motvilligt.
Eller så sitter jag redan inne med svaren...
...men ser helst att det inte är så eftersom dessa svar är lika omöjliga som frågan och inte ger någon egentlöig lösning, utan bara ett suckfyllt konstaterande.
Världen är så stor så stor... Så vacker och så ful och ofattbar, Lasse liten. Och jag bör nog egentligen vara glad över att den oförklariga känslan av förklaring bara kommer över mig under korta sekunder vid sällsynta tillfällen. Oftast runt omkring mensen när hormonerna dansar polska. För annars skulle jag bara sitta rakt upp och ner på marken (så som jag föreställer mig en buddhistmunk) och förundras och konstatera. Och aldrig få minsta sak gjord. Men jag vill fortfarande vara kvar i känslan. Delvis för att jag, i den, inte känner något behov av de där svaren, utan bara låter allting vara. Onämnbart, ofattligt och precis så enkelt...