Jazz blev det ändå.
Klockan är bara barnet, men det kanske jag också är säger jag till mig själv varvid jag traskar hemåt.
Men innan dess:
Först stod jag bara i hamnen och tittade på solnedgången och kände inte för att förstöra det med folk och musik. Tänkte för mig själv att "den här synen och känslan vill jag spara som en symbol för den här sommaren". Sedan blev jag lite nedstämd vid tanken på att jag säkert skulle glömma den här solnedgången. Precis som så många andra före den. Men å andra sidan... Det är kanske en del av de plågsamt vackra solnedgångarnas välsignelse. Att de återkommer. Alltid nya. Alltid i form av just solnedgångar och ingenting annat..
Så jag kom att sätta mig på en träbänk utanför de öppna dörrarna där jag både kunde lyssna och titta på solen över vattnet (utan trängsel).
Enligt dagens hållalåda-artist (han som skötte snacket) har Sören Kirkegaard sagt (nu; fritt från mitt minne) att upprepningar och erinringar är samma sak, men att de drar åt olka håll; den första framåt, den andra bakåt. Och att upprepning därför kan göra oss lyckliga, men att erinring inte gör det (snarare tvärt om)...
Och av den anledningen och med knuffhjälp (snarare än draghjälp) från att solen sjunkit ner vackert och lydigt till tonerna från en slingrande brudmarch, marcherar jag hemåt. För om jag bara upprepar mina steg kommer jag att tillslut att vara framme och betydligt mycket nöjdare och lyckligare imorgon än om jag bara erinrat mig stegen.
Och jag är bara barnet.
Men ändå absolut inte.