I vilket jag är ren.

Tog en dusch efter hemkomsten.

Högt tryck i tron att det skulle gå snabbare så.



För övrigt lyckas jag effektivt undvika alla stadsfestivaler.





Över och ut.

I vilket jag skär i potatis om inte ska ätas.

Utan användas till potatistryck.




Över och ut.

I vilket geten får säga sitt.




Över och ut.

I vilket jag säger bu.

Bu för småflickor som fnissar och skrattar när man sitter fast med båten (fast jag blev blöt och hade roligt).




Oh bu för människor som stannar för att konferera när de precis stigit av rulltrappan. Så att man inte kommer förbi utan får stå och trampa för att inte fastna och sugas in i maskineriet.





Över och ut.

I vilket jag drömmer.

Då och då väcks drömmen om att ha hund till liv.

Inte för att det är realistiskt.

Men iallafall.

Så jag, som borde sova, sitter och tittar på hundar. Och förundras över att sidor med rasbeskrivningar innehåller två rader om temprament och minst tjugo om hur de ska se ut.



Över och ut.

I vilket Tristan spanar.






Över och ut.

I vilket vi inte bakade klådda.

Ibland blir det för mycket av det goda och vi bestämde oss för att baka något annat än den ständiga klåddan.

Mumsiga skådebröd.



Jag borde satsa på att göra mig en förmögenhet på snygga bröd.



Över och ut.

I vilket det är ofarligt för människor och husdjur.

    Det finns mycket fint att upptäcka på jobbet. Min favorit den här veckan är medlet mot "mal, flugor, mygg, myror, vägglöss och annan ohyra".

Det är så klart ofarlig för både människor och husdjur.
 
- Allomal DDT-lösning.

Från Philips avdelning för vitamin och kem. produkter.





Betryggande.



    En kvinna på besök berättade om hur hon som barn fick dra täcket över huvudet när föräldrarna kom in i hennes och systerns sovrum för att ge rummet en omgång med insektssprutan (en stor metalltingest som man hade DDT i).



Det var bättre förr.



Över och ut.


I vilket ännu en tisresa företagits.

Medeltiden är i full gång på jobbet.
Det badas (naket förstås, det är trots allt den tid det är) i badtunnan medeltidsföreningen har tagit med för eget bruk. (Den står snett bakom caféet om någon undrar.)
Och det gjuts i en lerugn.
Och män och kvinnor i rustningar slåss.
Och gycklarna är här med sina knivar.
Som alltid. 
Same procedure as last year, Sophie.
Sam procedure as every year, James.
Ungefär likadant iallafall.

Tyvärr har jag inga bilder på ett enda av de fantastiska plagg somliga bär.

Så jag lägger in ett på mig själv från förra året.
Hättan (som gör hela grejen) är tyvärr inte med på bilden. Och inte ser man så mycket av resten.
Men ja, jag har en ekorre på huvudet. Och den har en svans, om än inte i bild.




Över och ut.

I vilket jag räknade efter på cykelturen hem.

    Dagarna när jag jobbar ger jag mig av halv sju på morgonen och kommer hem ungefär kvart i åtta på kvällen. Låt oss avrunda det och säga att jag är på bortaplan i 13 timmar. En dryg timme försvinner på morgonen för att mata mig och katter (och vakna nog mycket för att få på kläderna på rätt väg och på mig istället för de mindre djuren).
14 timmar.
Sen behöver jag minst åtta timmars sömn. Egentligen...
Då är vi uppe i 22 timmar.

Det ger mig två timmar övrig tid.

Jag vill  helst inte ägna dem åt att handla och ta hand om disk och fixa mat och så vidare.

(Fast jag slipper helst ifån det även när jag är ledig.)




Över och ut.

I vilket jag uppenbarligen aldrig ger mig.

I samma tidning (gårdagens) svarar Leif G.W Persson på frågor.

Han inleder ett av sina svar (till en artonårig tjej som undrar om hon, då hon ibland känner sig rädd när hon är ute på stan på kvällarna, får ha med sig pepparspray) med "Lilla gumman" 

Avslutningen lyder som följer  "...förresten så tycker inte jag att du ska vara ute och slarva om kvällarna."





Själv har jag inte tagit ställning till vad jag anser om pepparspray. Men jag kan säga vad jag tycker om den mannens svar.

Fy!

Mästra och klappa på huvudet och uppmuntra osäkerheten, det verkar vara modellen





Över och ut.

I vilket jag konstaterar.

Att i dagens tidning kan man läsa mer om bråket.

Jag har inte, och tänker inte, göra det.



Över och ut.

I vilket jag undrar.

Om nyhetstorkan verkligen är så svår att tidningen jag igår bläddrade i och idag inte nämner namnet på var tvungen att använda en helsida till att skriva om ett gräl (om det nu var ett gräl) mellan Lena P.H och en Tv-journalist.

Som skedde 1993.


Uppenbarligen var det nödvändigt.





Över och ut.

hits