trivial

Inte att misströsta, när jag kommer dit är klockan bara fem, många timmar kvar att spela på.

Nu har det trillat av pinn. Eller iaf sin snöstod.



Någon hade skrivit med plastpåsar på staketet.


Över och ut.

Jag är ingen risktagare.
När jag blir gammal kommer min ultimata adrenalinhöjare vara att ta en promenad utan broddar under skorna.
På sommaren.


Över och ut.

Så hade jag då skaffat nya, fina cykellampor. Och på kvällen efter att jag invigt dem plockade jag av dem från cykeln. Tänkte att det lär inte vara någon som ids sno de små pluttarna, men man vet aldrig. Och lamporna tycker kanske bättre om värmen i min ombonade väska än de ensliga vidderna under "cykeltaket" på gården.

   Och när jag i går eftermiddag gick ut för att cykla till yogan var cykeln borta.

   Jaha tänkte jag, nu får jag gå till polisen och säga: Hej, sist vi träffades hade jag en cykel utan lampor, men nu har jag lampor utan cykel. Grinigare än innan (och jag var grinig då) började jag gå mot stan, förbannandes allt och alla och speciellt cykeltjuvar.
   De verkar härja vilt här. Som om den här kullen (eller fjället om man är trött och på hemväg) är laglöst område. Häromdagen träffade jag på en kvinna som undrade om jag sett hennes cykel. Hon hade lämnat den obevakad några minuter. Låst eller inte vet jag ej.

   Men döm om min tur om jag inte hittade min behjulade vän stående vid cykelvägen en kilometer bort. Utan sitt lås förstås, men i övrigt intakt. Fast jag kunde inte komma ifrån känslan av att hon blivit besudlad. Att någon annan suttit på henne.

   Väl på plats frågade jag snällt om jag fick ha min låslösa cykel stående i hallen. Det fick jag. Och jag fick vara med på yogan. Trots att jag inte förstått att jag prickat in 3:ans yoga och inte 2:an. Jag gjorde några små övningar för mig själv i väntan på lektionens början, grät lite i bolstret.
   Sen fick jag hänga upp och ner i rep.
   Det var bra.



Över och ut.

De då och då återkommande ishjärtanen.



När jag var liten hade jag en liten liten koala (inte riktig förstås). En gång i begynnelsen hade den varit en nyckelring, men nu var det bara en koala helt enkelt. (Fast egentligen var det tre stycken från första början. Vi i syskonskaran hade fått varsitt exemplar från Lycksele djurpark.)
   Från början hade den varit lite mjukluddig men "sammetsflocken" hade nötts bort tills det bara återstod ngn enstaka fläck på den mörka plastkroppen. Ännu mer så efter vintern jag tänker på nu. Jag tappade nämligen bort den och blev ledsen och sedemera även tröstad av min mor som sa att den nog skulle dyka upp till våren. Det som göms i snö visar sig ligga på den stora stenen på baksidan som det heter. Jag undrade hur hon kunde veta var jag tappat den.
   Det här korvskinnet däremot låg på cykelvägen vid järnvägsövergången. Jag undrar vem som var så hungrig att han eller hon inte kunde vänta.


Över och ut.

    Idag började jag dagen med att ta hand om katter (byta vatten, diska fat och skålar samt förstås ge de pipande djuren mat). Som alltid. Sen vek jag ihop två flyttkartonger, vattnade blommor och tog hand om disk. Hela tiden grymtande och småsvärande. Sen fixade jag mig lite frukost. Och lite till frukost. Och kaffe med kaffeost. Och läste.

En duns i brevlådan senare hade jag fått ett välkomstpaket från kommunen. "Det är hit man kommer när man kommer hem" inledes det förstås med. Gulligt tyckte jag och blev på bättre humör (paket är bra, även om de inte innehåller så mycket).

  


   Och nej, jag ska inte fabulera om de drivor av plastklämmor som låg i ett köksskåp hos M. Det vore alldeles för förutsägbart.




Tristan tillverkar konfetti av kartong och gnager sig en egen ingång till kartongen. Två flugor i en smäll.


Över och ut.

I dagdrömmarnas värld är allt möjligt. Eller borde vara det. Jag drömmer om utlandsvistelser och fantastiska platser (jag borde sluta titta på reseprogram). Förgyller tråkiga promenader med fantasifulla scenarion. "Bestämmer" mig för att flytta till någon avlägsen plats. För i fantasivärlden är allt möjligt.
  
   Men så letar sig katterna in i mitt huvud. Tassar in, trampar runt, kräver plats. och med ens saknar jag dem. Tänker att jag kan inte bo utomlands något år alldeles utan dem. Och det skulle bli alldeles krångligt med karantän och tillstånd. Så jag begränsar min dröm till ett antal månader per år.
   Som får bli till en eller två månader.
   För jag har katter att tänka på.


Men för fan, det är ju en dagdröm, borde inte sånt få en enkel lösning i sådana.

Tydligen inte.



Över och ut.

På tal om det här med simmning och att jag inte gillar att stoppa huvudet under vatten:

Pooltest på Bali (och jag skulle gärna göra om det).



(Jag befinner mig längst ner i bild, närmast blomman.)

Vi såg "The dark knight" hos vänner. Och sen var det dags att ta sig den korta vägen hem. Och jag valde den kortaste. I skydd av mörkret susade vår hjälte mot det trygga huvudkvarteret. Fast det blev inte så mycket susa. För jag har tappat min cykellampa. Och hur skulle jag då kunnat se polisen. (Vilket jag ändå inte hade gjort eftersom de kom upp bakom ryggen på mig.) Aj fan, tänkte jag, när jag precis satt mig på cykeln och börjat trampa och hörde en bil bromsa in. Jag hoppades att det skulle vara någon grinig privatperson. Sen började jag tänka på pengar och böter och sätt att tjäna in dem (helst lagligt). Fast det blev en utskällning. Och en promenad.
   Jag måste köpa en cykellampa som inte trillar av utan anledning (borde kanske inte köpt den billigaste jag hittade).



På tal om serier och superhjältar som blivit filmer rekommenderar jag Watchmen. Bra film.



Över och ut.

"Gött, gött gött" sa textremsan. Och jag undrade varifrån översättaren kunde tänkas komma...

Det är intressant det där med textremsor. Hade jag själv jobbat med det hade jag med all säkerhet gjort mängder av missar. Av bara farten och i stressen.

Härom kvällen såg jag en intressant dokumentär och en tibetansk mumie (buddhistiska munkar som mumifierar sig själa). Och de hade översatt increased till minskat.

Och okej, jag erkänner att man en gång i tiden i vårt land använde sig av ordet i det sammanhanget, men att översätta "It would have benn so much cooler." till "Det hade varit så mycket kyligare." Jag vet inte.

Men jag är tacksam över att ingen försökt översätta "Blackhead eleminating" i reklamen för en ansiktsscrub.

Över och ut.

Jag läste annonser i tidningen. Och undrade vad "El säng. Aldrig använd som säng." använts till.

Och så såg jag att de, under rubriken husdjur sålde en dammsugare och under hemelektronik och tillbehör sålde flathundar. Flathundar.

Över och ut.

Jag tittar just på "Vem vet mest". De frågade vem som skrivit Loranga, Masarin och Dartnjang. Killen som fick frågan föreslog Alexander Dumas.

Ett fint förslag tycker jag.

(En för alla, alla för en.)

Även om det rätta är Barbro Lindgren.

Underhållande figurer de där. Både de på tv (Rickard med sina v-ringade tröjor, fast skjorta idag) och Loranga och company.






Och killen på mataffären kikade ner i min svamppåse av papp och frågade om mina portabellohattar var trattkantareller.


Över och ut.

- Vad är det för likhet mellan en Alex och en cykelkedja? Frågade M.
- Båda hoppar av cykeln hela tiden, var det kanske inte helt smickrande men mycket sanna svaret.

   Jag är ingen bra vintercyklare. Har aldrig övat tillräckligt för att få kläm på det. Kanske (men inte helt troligt) bidrog min envishet som barn till att dagens vinglande färder. Som jag minns det lärde jag mig att cykla på egen hand. Precis som jag gjort så mycket annat på egen hand. I princip aldrig bett om hjälp med läxläsning och själv räknat ut hur man kan sy knepiga saker. Saker har inte alltid gjorts på "rätt" sätt. Men det har blivit gjort.

    Men tillbaka till cykeln. Visst fick jag hjälp och instruktioner. Men jag ville inte ha någon som "höll" i ramen åt mig.
   Det var en matt, orange och ganska medtagen cykel med svart limpsadel. Som jag minns det hade stoppningen börjat kika fram på sina ställen. Och jag längtade efter att få en egen, ny, cykel. Blank och fin.

   Mitt emot vårt hus, mellan två lyktstolpar, övade jag. Aningens av en lätt lutning gjorde att jag kunde få en blygsam och oskrämmande fart. Tillräcklig för att jag skulle kunna lyfta upp föttern och försöka få dem på plats på pedalerna, men inte så brant att jag tappade kontrollen. Några få grader bara. Fram och tillbaka mellan lyktsolparna - gå ena vägen och rulla andra. Tills jag tyckte mig ha lärt mig och tog med cykeln på promenad med mamma. Svänga kom senare. (Ungefär som när jag bestämt mig för att jag slutat med blöjor. Jag minns att vi var hos farmor och farfar och jag rusade från lillstugan ner till de andra vid det gamla huset. Barfota och så fort mina korta ben kunde bära mig. Stolt skrikandes att jag slutat med blöjor. Vilket jag förstås inte riktigt hade.)

   Och det är därför jag idag och i vinterföre tar cykeln med på promenad i slask snarare än låter den bära mig.

Eller kanske inte riktigt så.


  


   När jag nu ändå är inne på att lära sig saker och försöker att leva upp till rubriken kan jag lika gärna prata simmning. Jag är inte någon bra simmare heller. Men jag kan. Gick aldrig i någon simskola utan höll fast mig i bryggor medans jag sprattlade med benen och tittade på barn som övade med föräldrar och lärare. Inte så att jag inte fick hjälp, jag tyckte bara att jag hellre gjorde det själv. Och se hur bra det gick... 
   En sommar, långt innan jag kom till sprattelstadiet, hoppade jag ner från bryggan i tron att det bara var att göra så. Eller kanske halkade jag. Det var så länge sen nu. Det kan mycket väl ha varit på havsbadet här. (Jag har glatt återvänt till den gamla brottsplatsen.)
   Som jag minns det hoppade jag ner från bryggans yttre kant och blev förvånad över att jag sjönk. Och kanske främst över att det inte gick att andas. Pappa hoppade i och fiskade upp mig. Jag kände mig lite medtagen (tröstades säkert med röd saft och mariekex med sand).

   Och än idag skyller jag på det när folk undrar varför jag tycker att det är otäckt att ha huvudet under vatten.


(Någon snorklar runt i det nedre vänstra hörnet. Simmar i bild.)


- Nu ska vi sjunga allsång.
Men jag svarar inte. Stirrar koncentrerat på väglaget och biter lätt i tungspetsen. Armarna är spänd och jag piper nervöst lite då och då. Jag kan inte sjunga, jag försöker lära mig cykla och det kräver totalt fokus. Konsten att cykla i slask är en svår konst. Men jag kan själv! Behöver inga råd. Inte alls...




Över och ut.

Med en påse potatis i handen tar jag de få stegen mot kylskåpet. För att prydligt lägga dem i sitt fack (jo, de har ett alldeles eget fack, utan medlemsavgifter). Sticker som hastigast ut huvudet i hallen och konstaterar att den nyinköpta kattsanden står på golver där. Sen öppnar jag städskåpet och försöker lägga in potatisen. För att min hjärna tänkte på kattsand.

Över och ut.

De kommer nog att smälta till slut. Ishjärtanen. Flera dagar av försiktiga plusgrader gör sitt till att saker smälter och mitt liv som cyklist begränsas kraftigt. Fast snart kommer förstås april... Över och ut.

Pyssla yssla pyssla.



Men resultatet får ni vänta på.

Över och ut.

(Läste att "magtröjorna" kommit tillbaka.)
 
Gör som Loe.



Över och ut.

Trots att vissa dagar har erbjudit stunder av någon enstaka plusgrad är jag insnöad. I bäckebölja och virkade spetsar. Och jag drömmer om att få sy allt på en tidsenlig trampsymaskin (som Josefin i visan). Med någon måtta får det vara. Eller får det det?

Över och ut.

Solen skiner.




Över och ut.

Över och ut.

Själva brödet och gräddningen hann jag inte få på bild.
Men det är gott. Och fint. Och barnen var mycket bra på att baka. Kvinnan också.

Över och ut.

Så kom jag på det. Cyklandes och stretandes mot lägenheten med matkassarna muntert svängande på var sida av styrstången (de slapp ju släpa på sig själva). Mobilsladden ligger förstås i den där väskan! Och det gjorde den. Så nu har jag slängt på mig extraögonen och är i full färd med att uppdatera katternas göranden och låtanden (mjau, kvitter och så där, fast just det kommer nog inte med ändå är jag rädd) under senaste två veckorna:



Suddigt balanserande Tristan på dörrkarmen dit han hoppar i tid och otid (förra lägenheten).



Loelur.





Konsten att vara snygg på en kartong. (Det har varit mycket katter i kartonger senaste tiden. Kattkroppar försvinner, huvuden sticker upp, tassar anfaller genom hålen för handgrepp, tejp bits och slits i, fyllnadsmaterial kidnappas och släpas iväg. Och så vidare.)



Tömd och städad lägenhet.



Välbehövd mellanmålspaus där jag tänker att jag på sätt och vis kommer att sakna lägenheten och vattnet mellan husen mitt emot.



På plats i nya lägenheten och Eliot har tagit plats på våning ett i den garderob jag reserverat åt tyger.



Medans den första av katterna ligger där har Loe (nr fyra) gosat in sig på våning fyra.





Över och ut.

Lite då och då dyker det upp rubriker i stil med "Rasa tre kilo på en vecka"  i kvällstidningarna. Och jag undrar hur man gör det.

Aarrrgh, grymt, frusta, rasa, banka med knutna nävar?

Eller:

Aaahhhhhhhhhhhhhhh... Duns?


Över och ut.

Nu har jag jobbat i dagarna tre. Jobb är bra och jag får oändlig lust att sy 20-tals klänningar (ja, jag vet att oändligheten är ganska stor, om den alls finns förstås).

De fina biler som befinner sig i min mobil har ännu inte hittat ut (för sladden har inte krupit fram).

Över och ut.

Till slut gick harpan ut. Nu har jag låtit spindelharpan bli introducerad för mig. Hyreshöjningen är helt ok och bredband kommer att ingå. Glassen är slut sedan länge och nu ska jag ner på stan för att lämna böcker på biblio och handla mat (inte glass). Ser inte direkt fram emot att gå dit (cykelns främre däck är inte som det ska). Det är en promenad på ca 40 min.

Det vore för övrigt trevligt för mig om jag kunde hitta sladden till bildöverföring. För lite katter här tycker jag.

Över och ut i snön.

Egentligen borde jag vänta med att skriva tills jag är på lite bättre humör. Men jag ids inte.
Grannar har klagat på att vi väsnades. och det gjorde vi. Spikade alldeles för sent på kvällen. Men jag blir ledsen av klagomål. Och hyreshöjningarna verkar bli massiva i år. Vojne vojne. Och inte går Harpan ut.
Och när jag läser det jag skrivit ser det alldeles ynkligt och tanigt ut - ingenting att gnälla över. Men jag gör det ändå. Skyller på vädret.

Tur att det finns böcker och katter och punsch-russin glass.

Över och sur-ut.