trivial

En liten kille gick runt på stan med en korg på armen och ropade "Knark tio kronor!".



Eller så var det knäck han sa...






Över och ut.

I helgen har badkaret varit fullt av tyg, kaffe, te och klorin.

Förr eller senare ska jag också ner dit.

Dock inte tillsammans med min tygcoctail.



Över och ut.

Jag låtsas att det är kurragömma det handlar om.
Det är därför alla mina vänner är på andra platser än mig.







Över och ut.

Jag är lite lätt trögfattad så här på morgonkulan. (Vem kom på att kalla det morgonkula? Och varför?)

Saken är nämligen den att jag åt frukost och sneglade på en eller en annan kanals morgonnyheter. De talade om brist på influensavaccin. I bild kunde man se en dörr med ett A4-papper upptejpat där det stod "Endast riskgrupper och familjemedlemmar".

Varvid jag tänkte - Men var och varannan människa är en familjemedlem...





Över och ut.

Här händer det inte så mycket spännande. Jag har, mot bättre vetande, men av upplevd nödvändighet, tagit itu med disken. Annars jobbar jag. Och syr. Och läser. Och tittar på tv.

"Han tycker om att laga älg" (Citat från ett eller annat frågesportsprogram där en deltagare presenterades så).

Med tejp, häftapparat eller nål och tråd undrar jag.

Och i Vem kan slå Filip och Fredrik hörde jag "Annie kan när som helst stoppa in Magnus i en gren".

Bra att veta.









Över och ut.

Nä, hade jag varit riktigt riktigt snäll på riktigt så hade jag inte blivit grinig på katter som river ner sänghimmlen och katter som står och gnäller i köket.

Så nu vet jag det.




Jag är en liten aning frustrerad.



Över och ut.

För jag sjunger ganska falskt. Inte som i att en lovsång från mig till snällheten skulle vara en enda lögn (även om vi kommer till att jag önskade det) utan som i att jag sparkades ur kören på högstadiet (den jag inte ville vara med i) för att jag sjunger illa.

Slutsvammlat och till saken:

Jag är inte på humör att tala väl om snällheten. Jag skulle just för stunden helst vilja avge nyårslöfte om att jag ska sluta vara snäll. Men jag vet med mig att jag inte kommer att kunna hålla det. (Fast om jag tänker efter verkar det vara lite grejen med nyårslöften.)

Vad får jag ut av min obotliga snällhet? (Och nu ska vi inte dra slutsatsen att jag tror mig vara snäll jämt. Jag är kanske inte ens i grunden snäll. Och det är kanske där problemet ligger - att jag inte egentligen är ett dugg snäll men ofta uppför mig som om jag vore det (även om jag tvivlar).

Så komplicerat det blev nu.

Vad får jag då ut av snällhet?

Jag får jobba ibland. Och det är bra. Men jag går back ekonomiskt på att jobba halvdagar.

Sen då? Det (någorlunda) fasta jobbet som alstrar pengar och ger möjligheter att göra saker?  Gränslös uppskattning? Pengamiljoner (till skillnad från andra miljoner)? En ynka liten jacuzzi?

Hallå hallå!?





Är snälla människor avundsjuka?




Jag kanske inte är så snäll ändå.

Hurra!




Över och ut.

Låt oss säga att jag bodde i en lägenhet där alla väggar och möbler var vita. Och att alla kläder i  min garderob var lika vita. Och att katterna var vita. Utan minsta fläck (så att man alltid kan se dem i mörkret).

Jag kan ge mig dän på att den lägenheten skulle vara täckt av svarta katthår.




Över och ut.

Avocadokärnan har fått nytt liv och en liten stängel är på väg upp igen. För säkert fjärde eller femte gången. Jag förstår inte hur den orkar med eller hur det går till. Jag är förundrad och glad och väntar bara på att Tristan skall upptäcka det, smyga upp på skåpet när vi sover och glatt käka upp den. Jag tror bara att han väntar på att den ska bli lite längre och mumsigare först.


Annars händer det ingenting spännande.



Över och ut.

Kojalaföräldrarna sprang runt i Austtralien och svettades medans vi dväldes i mörkret här och väntade på den koala vi beställt.

En dag kom ett vykort med en bro och en koala på. "Den enda koala ni kommer att få" stod det på baksidan. Det och säkert också något om vädret. Så vi bestämde glatt vad han skulle få heta och väntade på ankomsten.

Kojalaföräldrarna kom tillbaka till landet (som jag har valt att kalla "Massiva vintermörker-landet").

Men inte hörde vi något om koaladjuret.

Och jag kunde känna hur en misstanke slog rot och började växa i mig.

Det gick dagar.

Och igår var vi där på middag. En mycket god middag. (Även om jag fick äta resterna. För att jag hade jobbat.)

Vi fick en mjukiskoala...



Och nu är jag övertygad om att min teori stämmer.






De har bestämt sig för att behålla honom för sig själva.

Jag letade för att se vart de gömt honom.

Men de gömmer bra.







Över och ut.