trivial

                 Jag går över den välvda gångbron. Trafik under mig.  Mörker, brus och strålkastarljus. Och med ens vill jag lägga mig ner på asfalten och sprida ut mig som en snöängel (eller kanske asfaltsängel. Så länge det inte gör mig till något maskrosbarn)  och rulla mig tvärs över. Och när jag ser löven som ligger där borta vid brofästet vill jag omedelbart leta upp en hög av ömsom slemmiga, ömsom prasseltorra exemplar och gömma mig där.

När jag passerar en trädgård i vilken, mellan ett äppelträd och ett onämnbart annat, en vit hängmatta är uppspänd i det fuktiga mörkret vill jag  bara gråta. Och det är då som jag tar upp min kalender och konstaterar att, jo, det är ungefär nu som jag bör ha ägglossning. Sömn, choklad, promenad... Och ingenting tycks hjälpa.













Och så säger de att mensvärken kan lindras med åren, men att "dysforin" snarare tenderar att ökas på.


Knaster är nog sjuk. Hur sjuk är Knaster?


För övrigt såg jag idag ett exemplar av tidningen för kunskap- och kompetensutveckling. KK-bladet hette det...

Handlar det inte om. Men kanske om förändringar. Och perspektiv. Fågelperspektiv och grodperspektiv. Och ett eller annat kalejdoskop. Vrid. Och förändring uppstår. Nya mönster. Nya vinklar. Ljusreflexer. Darrande solkatter som fångar min uppmärksamhet. Fånga ögonblicket och låt det förbli det samma även årtal senare... Jo jo... Som i ett kalejdoskåp. Samma bitar. Men mönstren ändras, bilden blir en annan. MInnet spelar spratt. Jag spelar musik. Somliga låtar väcker alltid samma känsloläge. Tror jag iallafall...