Som folk är mest.
Det finns inga helgon, det finnns inga knäppskallar. Inte här. Här finns bara en bunt med människor, lika udda som alla andra. Det är det som bekymmrar mig, att alla är lika vansinniga. Mångalna och matglada och sömnglada och glada i att vara misserabla någon gång emellanåt. Att prata högt för sig själv är ett tecken på psykisk stabilitet. Och på samma gång...
Vi är helgonförklarade knäppskallar och knäppa helgon. Vi gör så gott vi kan och ibland yttrar det sig i att vi gör allt utom det vi ska och borde. Men kanske det vi måste.
"Ofelia plockar krasse" och "herr Hamlet går i salen och tror att han är galen" för att någorlunda ordagrant citera Cornelis Vreeswijk. I slutändan går Ofelia i sjön istället för kloster och Hamlet dör han med... Men vem gör inte det?