trivial

Jag vet att jag måste ta itu med det själv, Men jag kan inte komma på i vilken ände jag ska börja (och hade gärna sett att jag kunnat ta itu med det själv men  på samma gång tillsammans med någon annan). Trivs mer än väl med utbildningen jag går på just nu. Men det är inte det slutgiltiga målet... Och det målet måste jag underhålla. Fast jag måste ju komma på var jag ska börja... Eller kanske sluta fundera på det och bara dra igång. (Nu har jag iallafall skickat ett mail för att försöka få mer information om saker och ting.) Jag blir frustrerad!

Nedräkning till tandläkarbesök... Kallelse (frivillig) till läkarkoll. Fortfarande visst kött-sug. Skymning. Jag är ytlig och klädfixerad. Och trött på alla som inte pratar om annat än dieter och utseende... Dubbelmoralistisk? Rojalistisk? Smågalen? Mångalen? Luna tic? Har jag några tics? Tick tack tick tack. "Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över." "Imorgon imorgon imorgon sniglar sig långsamt framåt till sista stavelsen i tidens bok." Tick tack tick tack. Går jag med näsan i en bok för att jag inte kan se ens två meter framför mig eller kan jag inte se två meter framför mig eftersom jag går med näsan i en bok? (En tanke som dök upp i mitt huvud när jag läsandes gick på skogspromenad...)

Vet inte vilket nummer den dödssynden officiellt har. Men just nu ligger frosseri som nummer ett på  min lista. Men det är fortfarande varmt så den sortens frossa handlar det inte om.. Utan om godis och kakor och påföljande paltkoma. Frossa i mat (och kanske  även självömkan, för visst är jag osedvanligt bra på det?).
"För mycket av det goda kan vara underbart". För mycket av det goda, för många val och möjligheter är däremot inte alls så underbart.

Försöker komma på någonting mer att skriva. Någonting. Vad som helst. Om vad som helst. Men helst någonting av värde: Tusenlappar. Guldtackor. Aktier. Diamanter. Mynt. Mänsklighet. Omtanke.  Och det  jag inte ens vågar skriva ner som ord (kärlek.).

"Underneath yor clothes"                                I´ve been sutch a bad girl honey...                            En "sån" dag. En sån dag... Där jag började med att fumla och tappa och klippa fel. Det gick bra sen, riktigt bra. Men nu sitter jag här och lyssnar på samma låt om och om igen. Och känner mig ganska tom och disträ. Uppgiven. Gråblaskig som himlen. Säkerligen PMS. Eller kanske PMD. Och vem vill läsa om det? Så nu får jag antingen komma på någonting annat eller avsluta skrivandet.

Skulle nog drista mig till att kalla det en bra söndag. Behaglig. Fått endel gjort, men inte kännt mig speciellt sterssad. Eller inte alls rättare sagt. Men det betyder tyvärr att jag inte kommer på någonting speciellt att skriva om. Här har ingenting hänt som varit tillräckligt trevligt eller tillräckligt otrevligt för att jag ska kunna förvandla det till något givande inlägg. Just nu är jag bara småsömnig och temjukvarm.

Borde verkligen uppsöka en tandläkare. Men det känns som om det kostar mer än det smakar. Även om smaken i mun är dålig så det räcker och det säkert har lite med mina uteblivna tandläkarbesök att göra.

Har en bild av mig själv som en ganska duktig och präktig människa. Som måhända (...) ställer väl höga krav på sina egna prestationer.
 - Men en person som inte gör någonting värre än att, som idag, köpa en pizza med köttprodukter på. Och jag är inte ens vegetarian... Borde kanske erkänna för mig själv att jag inte är riktigt så präktig (och börja använda pronomen lite oftare).

Ge mig teater! Nej, spela det inte för mig. Jag vill bara jobba lite. Inte tappa det. Det känns så avlägset redan.

Idag regerar huvudvärken. Den kom krypande. På alla fyra. Och nästlade sig in. Inte "huvudvärken", utan huvudvärk av det riktiga slaget. Därmed inte uteslutet att huvudvärken kommer ur "huvudvärk". Nåväl. Nog.

Tyckte att det var dags att skriva någonting igen: Någonting igen. Sådär ja, nu har jag fyllt min kvot.

Jag ska skriva ett riktigtlångt inlägg. Det ska inte handla om någonting, inte innehålla intressanta fakta och inte ha något annat syfte än att fylla ut den tid jag behöver för att motivera mig att ta mig dit jag ska. Förhoppnningsvis kommer man inte att orka läsa den till sitt slut. Och om någon scrollar ner till slutet eller försöker skumma igenom i jakten på essensen så kommer de inte att finna den. Jag skriver bara för att bli hungrig, bara för att jag återigen vaknade på fekl sida och katten spydde och jag inte har någon överdriven lust att vara social. Goda intentioner hade jag. Så jag gick upp, tog på mig kläderna, borstade tänderna (har skaffat mig vanan att borsta innan jag äter)och håret, slafsade på en liten skvätt smink och tänkte att nu är det väl ändå dags att äta något och sedan kila iväg. Men någonting hos mig hade en annan åsikt. Och nu sitter jag här och känner mig eländig och tycker synd om mig själv och känner mig omotiverad. Det som fick mig att gå upp tillslut var tankenpå att jag skulle kunna skriva ett långt och meningslöst inlägg. Det längsta jag skrivit hittills. Och nu är jag igång. Ska kanske muta mig själv lite sen genom att inhandla frukostfika på bageriet. Men jag har förstås inget annat pålägg än smör (Bregott mellan).Vilket visserligen kan fungera sålänge brödet är det rätta. Med te till. Med mycket socker (tror mjölken gått ut). Nu är klockan strax efter halv tio och ska jag dyka upp till efter lunch så ska jag vara där halv ett. Det ger mig tre timmar (känns alldeles för lite). Måste dock räkna med en timme till ditresan. Det ger mig knappa två timmar... Alldeles för lite. Alldelesför kolaseg tillvaro. Vilket ger mig dåligt samvete. Jag är ju en glad (nåväl) och positiv människa nuförtiden. Då får man inte känna sig eländig och omotiverad och disktraseurvriden. Vriden.  Får man inte göra, inte bra. Men allt är nytt och ovant och det suger musten ur mig. Som vanligt skiner solen (smidig ämnesövergång...) och det ska bli mellan arton och tjugo grader varmt. Förmår jag mig bara ta mig till skolan lite senare kan jag alltid stanna kvar en stund extra och ta igen det jag missat. Det får inte bli någon dålig ovana det här. Se till att komma upp till de åttio procenten. Men den här gången orkar jag inte sträva efter hundraprocentig närvaro. Det är bara en onödig jakt på någonting. Det är inte därför jag går utbildningen.  Närvaro... Frånvaro... Frukost. Hitta saker att skriva. Leta upp dem (har de gömt sig under sängen måntro) och skriva ner dem. Skriva upp. Upp med tuppen. Tuppen gal. Gal. En galning? Eller tuppen gal en gång. Kortlek på bordet. Morgontidning i närheten. Katt på soffans kuddhög. Högspänning. Dåligt samvete. Skolk... Inte då.  Rast. Energisamling. Energiåtervinning. Hunger. Vill bara att allt ska falla på sin plats. Ligg! Plats! Sitt! Sitt fint och var en duktig elev. Jag borde köpa skisspapper och fler (riktiga, inte bara stift) blyertspennor till imorgon. Kollade precis hur långt jag skrivit hittills. Inte alls tillräckligt. Får allt börja koka ihop något om det ska bli någon spiksoppa av det. Koka koka. Det kliar i ögat. Solen skiner fortfarande. Mina knän är stela. Jag har inte den motivation som krävs för att ringa och se om det finns platser kvar på någon danskurs. Borde. Kommer just därför inte. Omständigt. Dyrt. Skulle vara tvungen att köpa skor också. Ännu dyrare. Men blir iallafall på lite bättre humör av att skriva. Inte så kul att läsa det sedan. Men än sen. Sen ska jag iväg. Zen. Senfärdig. Sengångare. Scenfärdighet. Färdighetsträning. Hets. Här är belysningen dålig. Men det spelar ingen roll nu. För nu är det ljust som på dagen (det är dag). Hade velat resa bort en sväng. En ganska lång sväng. Men lovet ligger så långt borta. Allt ligger så långt borta. Tidningen tex., den ligger säkert i köket. Har ingen lust att gå till bagaren. Orkar inte. Kanske till affären. Det är nog lika långt dit. Vill helst inte träffa folk idag. Prata. Vara artig. Göra mitt bästa och lite till. Göra det jag ska. Skala en apelsin och få i mig lite c-vitamin. Jag läste (visste inte det innan) att det finns "vitaminarter" som vi inte får i oss genom maten utan som bildar sig själva i vår kropp och som vi inte riktigt vet vad de är bra för. Men jag kanske kommer ihåg fel. Det är mycket möjligt. Det finns väl mycket som är möjligt här i världen. Det kliar fortfarande i mitt öga. Jag har huvudvärk. Solen bildar randmönster på soffan (det beror på jalusierna eller vad jag nu ska kalla dem). Soffan är vitaktig. Med en eller annan fläck. Inte fläckfri. Vem är det? Moder Teresa? Jag vill bada. Simma i en skö. Åka bort. Åka.Tjoho! Har ätit chips. Fin frukost va... Finfin. När jag var liten och bodde på hotell i Danmark en gång fanns det frukostflingor med chokladprickar. Det tyckte jag var exotiskt och annorlunda. Kanske en bakelse till frukost. Nej, jag måste ju tänka på figuren... Ha ha. Men grovt bröd vore inte helt fel. Vore faktiskt ganska rätt. Rättvik. Har jag aldrig varit i. Tror jag. Men en vik. Och det var ju rätt. Rätta mig om jag har fel. Färdigrätt. I mikrovågsugnen. Från vilken Rut tittar ut. Utkik. Utflykt. Flykt. Flyktig. Eterisk. Hysterisk. Och nu är klockan tio. Borde gå på bio. Men inte nu. Sen. Frusen. Fru Senn. Undrar om det finns någon med det som efternamn. Förnamn. Förnimma, förnamm(n), förnummit? Försummat. Summa summaron. Summan av kardemumman. Vad är kilopriset på kardemumma i dagsläget? Skrev Kardemumma bra? Nu får det vara bra (jag måste ju se till så jag kan slå mitt eget rekord nästa gång).

Var nere på stan och fikade varefter jag bestämde mig för att gå tillbaka till lägenheten. Hörde musik och sång och gick närmare för att se vad det kunde vara för sekt som var i farten. Det var ingen sekt. Det var en cirkel i vilken capoiera utövades. Till trummor och sång. Och jag bara stod där och tittade. Fascinerad.  Men i min fantasi gjorde jag inte så. Där la jag ifrån mig handväskan och hoppade in och imponerade på alla genom min smidighet, skicklighet och taktkänsla (trots att jag aldrig testat förut). Det var någonting med solen, musiken och deras rörelser som fick det att rycka i kroppen på mig. Jag stod säkert där och gungade lite diskret i takt. Och jag ville så gärna vara med, röra på mig, känna mig lätt, försvinna in i musiken. Men istället gick jag därifrån med känslan av misslyckande.

Jag hade inte kastat mig in i leken och vem vet om det ens blir av att jag börjar med dans eller annan fritidsaktivitet. 

Och det var för mycket folk överallt.

Så jag fortsatte min färd. Men med en frustration (inte bara härledd från capoieran) som inte ens snabba steg kunde jaga iväg. Ville så gärna känna mig lätt istället.  Inte  tung och motsträvig. Mötte ett gäng motorcyklar (med tillhörande motorcyklister) och även deras motorers brummande sände vibrationer i samma anda som musiken. Och jag ville så gärna. Men vad.

Vid vägen stod en äldre herre i bar överkropp och ett par shorts som fick Duffyglassarna att poppa upp i mitt huvud. Förfluten tid.. Jag ska också bli gammal. Med allt vad det innebär.

 Vid Botaniska trädgårdens bortre grindar stod en ung asiatisk tjej med sin mor (?) i rullstol och skulle ta sig igenom grindarna. Hon lyckades krångla igenom både sig själv och modern, släppte taget om rullstolen för att stänga efter sig varvid rullstolen (med en något förskräckt passagerare) rullade mot dikeskanten. Jag tog över grindsdörren,  tjejen sin mor.

Och jag fortsatte med kolasega steg. Satt en stund på en låg sten och lät sju gräsandhonor vagga runt en halv meter ifrån mig. Kom att tänka på den gången (återigen i barndomen) när en gräsand åt ur min hand. Det var trevligt. Sedan nöp hon mig i fingret. Det var mindre trevligt... I sommar har jag haft grodor hoppande. Kanske inte så mycket ur min mun. Men runt mina fötter. Fast det var antagligen paddor. I massor. Inte riktigt som i Magnolia men ändå. Och jag har träffat en envisnyfiken igelkott också. Som ville nosa på kaninen och tassa kring folks fötter. Luleå är översållat med igelkottar.

Jag är rotad på en plats det aldrig var meningen att jag skulle rota mig på. Så mycket folk. Så mycket framtid framför mig.

Det är så man lever. Jag städar - Alltså lever jag? Alltså blir det renare? Alltså blir jag nöjd med mig själv?. Äh varför tänka, jag har ju ändå tagit paus. Men någonting tänker jag ju ändå på - alltså är jag. Men om någon befinner sig i djup meditation och har rensat bort alla tankar - är man då?


Jag har fått prestationsångest. Vill skriva, men kommer inte på någonting. Inga formuleringar, ingenting att ta upp. Ingenting att ta ner. En stjärna kanske? Skära upp den som en tårta. Men idag skulle jag inte äta den. Utan bara lägga ner skivorna i en sjö så de fick guppa runt där och lysa upp. Djupa vatten. Lyssnar på Blue for two. Och gillar texterna. Det är vad jag gör. Vad gör man? Vad ska man göra? Vad borde man göra? Vad vill man göra?

Jag vill äta solen. Munfullar. Eller svälja den som ett helt (och kokt) ägg. Gulp. Och sedan finns den där. Varm som en bastu. Och lysande (vilken lysande idé).  Sedan går jag med den varma känslan i magen dagarna i ända. Och alla kan se min ryggrad - för jag lyser innifrån.

 Hiskelihljuvlig dag idag. Kvardröjande sommar ("Dagen idag är en märkvärdig sak, tänk - evighet fram och evighet bak" - Alf Henriksson).  Jag såg precis Björk ge sig på en fotograf, Hon är verkligen söt. Till och med när hon är aggressiv. Och jag är verkligen knäpp som sitter här och tittar på skvallertv. Men annars kanske jag skulle göra något vettigt. Och det vore ju inte bra.