trivial

- Vad är det för likhet mellan en Alex och en cykelkedja? Frågade M.
- Båda hoppar av cykeln hela tiden, var det kanske inte helt smickrande men mycket sanna svaret.

   Jag är ingen bra vintercyklare. Har aldrig övat tillräckligt för att få kläm på det. Kanske (men inte helt troligt) bidrog min envishet som barn till att dagens vinglande färder. Som jag minns det lärde jag mig att cykla på egen hand. Precis som jag gjort så mycket annat på egen hand. I princip aldrig bett om hjälp med läxläsning och själv räknat ut hur man kan sy knepiga saker. Saker har inte alltid gjorts på "rätt" sätt. Men det har blivit gjort.

    Men tillbaka till cykeln. Visst fick jag hjälp och instruktioner. Men jag ville inte ha någon som "höll" i ramen åt mig.
   Det var en matt, orange och ganska medtagen cykel med svart limpsadel. Som jag minns det hade stoppningen börjat kika fram på sina ställen. Och jag längtade efter att få en egen, ny, cykel. Blank och fin.

   Mitt emot vårt hus, mellan två lyktstolpar, övade jag. Aningens av en lätt lutning gjorde att jag kunde få en blygsam och oskrämmande fart. Tillräcklig för att jag skulle kunna lyfta upp föttern och försöka få dem på plats på pedalerna, men inte så brant att jag tappade kontrollen. Några få grader bara. Fram och tillbaka mellan lyktsolparna - gå ena vägen och rulla andra. Tills jag tyckte mig ha lärt mig och tog med cykeln på promenad med mamma. Svänga kom senare. (Ungefär som när jag bestämt mig för att jag slutat med blöjor. Jag minns att vi var hos farmor och farfar och jag rusade från lillstugan ner till de andra vid det gamla huset. Barfota och så fort mina korta ben kunde bära mig. Stolt skrikandes att jag slutat med blöjor. Vilket jag förstås inte riktigt hade.)

   Och det är därför jag idag och i vinterföre tar cykeln med på promenad i slask snarare än låter den bära mig.

Eller kanske inte riktigt så.


  


   När jag nu ändå är inne på att lära sig saker och försöker att leva upp till rubriken kan jag lika gärna prata simmning. Jag är inte någon bra simmare heller. Men jag kan. Gick aldrig i någon simskola utan höll fast mig i bryggor medans jag sprattlade med benen och tittade på barn som övade med föräldrar och lärare. Inte så att jag inte fick hjälp, jag tyckte bara att jag hellre gjorde det själv. Och se hur bra det gick... 
   En sommar, långt innan jag kom till sprattelstadiet, hoppade jag ner från bryggan i tron att det bara var att göra så. Eller kanske halkade jag. Det var så länge sen nu. Det kan mycket väl ha varit på havsbadet här. (Jag har glatt återvänt till den gamla brottsplatsen.)
   Som jag minns det hoppade jag ner från bryggans yttre kant och blev förvånad över att jag sjönk. Och kanske främst över att det inte gick att andas. Pappa hoppade i och fiskade upp mig. Jag kände mig lite medtagen (tröstades säkert med röd saft och mariekex med sand).

   Och än idag skyller jag på det när folk undrar varför jag tycker att det är otäckt att ha huvudet under vatten.


(Någon snorklar runt i det nedre vänstra hörnet. Simmar i bild.)


- Nu ska vi sjunga allsång.
Men jag svarar inte. Stirrar koncentrerat på väglaget och biter lätt i tungspetsen. Armarna är spänd och jag piper nervöst lite då och då. Jag kan inte sjunga, jag försöker lära mig cykla och det kräver totalt fokus. Konsten att cykla i slask är en svår konst. Men jag kan själv! Behöver inga råd. Inte alls...




Över och ut.