I vilket jag inte tror att jag vågar hoppas.
Avocadokärnan har fått nytt liv och en liten stängel är på väg upp igen. För säkert fjärde eller femte gången. Jag förstår inte hur den orkar med eller hur det går till. Jag är förundrad och glad och väntar bara på att Tristan skall upptäcka det, smyga upp på skåpet när vi sover och glatt käka upp den. Jag tror bara att han väntar på att den ska bli lite längre och mumsigare först.
Annars händer det ingenting spännande.
Över och ut.
Annars händer det ingenting spännande.
Över och ut.
Kommentarer:
Trackback