I vilket jag stoltserar med ett plagg jag för en gångs skull inte har sytt själv.
Det var en av mina fantastiska presenter. Den är från det sena 20-talet eller tidiga 30-talet (skulle själv gissa på 1930 blankt, men det handlar om en känsla jag har och inte vetenskaplig grund). Ännu tjusigare i verkligheten förstås.
Bilden lånade jag av försäljaren.
Över och ut.
Bilden lånade jag av försäljaren.
Över och ut.
I vilket det är en ny dag.
Fina fina födelsedagen är slut.
Fina fina presenterna finns kvar.
Över och ut.
Fina fina presenterna finns kvar.
Över och ut.
I vilket jag svammlar på (uppdaterar om man så vill).
Jag behöver nog inte fundera allt för mycket på det där med att bestämma mig.
Trots frikostig födelsedagspeng räcker det inte längre än till räkningarna och mat (så går det när man väl börjar släpa efter med ekonomin).
Innan jag visste att läget var som det var gick jag till ett närliggande träningscenter och frågade vad det kostar att gå på danspass där. De ville inte/hade inte tid att svara då utan tyckte att jag skulle komma tillbaka en sväng på torsdag så skulle de visa mig runt (skryta med sina fina lokaler tänkte jag) så jag gick därifrån med en känsla av att det blir kanske lite väl knepigt. Till och med när jag trodde att jag skulle ha pengar.
Jag hade mailat dem också (innan jag tänkte att jag nog skulle få snabbare besked om jag gick dit och frågade...) och där hade de svarat.
Det var som jag trodde. Dyrt. Inte oöverkomligt för någon med lite mer marginaler än mig, men för dyrt för min smak (även min smak när jag har mer pengar).
Men jag är en optimist. Det ordnar sig (utan att jag behöver skämmas och tigga mer). Jag hittar något billigt någonstans där lokalerna inte är fullt så snoffsiga. Eller så har jag disciplin nog att bara dansa och öva hemma. Tills jag är fantastiskt bra.
Så är det.
Över och ut.
Trots frikostig födelsedagspeng räcker det inte längre än till räkningarna och mat (så går det när man väl börjar släpa efter med ekonomin).
Innan jag visste att läget var som det var gick jag till ett närliggande träningscenter och frågade vad det kostar att gå på danspass där. De ville inte/hade inte tid att svara då utan tyckte att jag skulle komma tillbaka en sväng på torsdag så skulle de visa mig runt (skryta med sina fina lokaler tänkte jag) så jag gick därifrån med en känsla av att det blir kanske lite väl knepigt. Till och med när jag trodde att jag skulle ha pengar.
Jag hade mailat dem också (innan jag tänkte att jag nog skulle få snabbare besked om jag gick dit och frågade...) och där hade de svarat.
Det var som jag trodde. Dyrt. Inte oöverkomligt för någon med lite mer marginaler än mig, men för dyrt för min smak (även min smak när jag har mer pengar).
Men jag är en optimist. Det ordnar sig (utan att jag behöver skämmas och tigga mer). Jag hittar något billigt någonstans där lokalerna inte är fullt så snoffsiga. Eller så har jag disciplin nog att bara dansa och öva hemma. Tills jag är fantastiskt bra.
Så är det.
Över och ut.
I vilket jag inte kan bestämma mig.
Först var jag ledsen.
För jag trodde inte att jag hade pengar till dansen.
Sen blev jag glad för jag skulle få pengar till den.
Och sen blev jag ledsen för att de har tagit bort den sista bussen hem, den jag måste ta.
Så nu återstår alternativen att antingen dansa med en annan grupp på tisdagar. Som håller på med koreografier jag redan har gjort. Eller att inte dansa orientaliskt alls.
Förutom hemma.
Disciplin...
Det känns inte riktigt bra det här. Som de sa i någon reklam.
Försöker nu hitta alternativ.
Ta reda på vad annat dansaktigt man kan träna här i närheten. Försöker intala mig att det skulle bli skönt att slippa pendla så långt. Att jag har disciplin nog att själv dansa lite hemma, för att inte stagnera.
Jag vet inte...
Över och ut.
För jag trodde inte att jag hade pengar till dansen.
Sen blev jag glad för jag skulle få pengar till den.
Och sen blev jag ledsen för att de har tagit bort den sista bussen hem, den jag måste ta.
Så nu återstår alternativen att antingen dansa med en annan grupp på tisdagar. Som håller på med koreografier jag redan har gjort. Eller att inte dansa orientaliskt alls.
Förutom hemma.
Disciplin...
Det känns inte riktigt bra det här. Som de sa i någon reklam.
Försöker nu hitta alternativ.
Ta reda på vad annat dansaktigt man kan träna här i närheten. Försöker intala mig att det skulle bli skönt att slippa pendla så långt. Att jag har disciplin nog att själv dansa lite hemma, för att inte stagnera.
Jag vet inte...
Över och ut.
I vilket jag presenterar ännu fler sömnadsalster.
Ett till julklappsexemplar, en omlottkjol:
Och det här blev till det här:
Jag utgick från en korsettmodell från det tidiga 1900-talet som man ska använda om man ska ut och sporta.
Över och ut.
Och det här blev till det här:
Jag utgick från en korsettmodell från det tidiga 1900-talet som man ska använda om man ska ut och sporta.
Över och ut.
Till vilket jag inte kan komma på någon titel.
De är vänner. Tänker jag mig i allfall. (Alltid osäker på hur man ska skriva "i allafall".)
Om jag gisar vilt skulle jag tro att det är runt 1928 plus minus ett år. Men jag kan absolut ha fel.
Idag önskar jag mig pengar till räkningar och vänner (inte pengar till vänner alltså, de ska dyka upp ändå) och ögon om inte är alldeles svidiga och trötta. Och lite annat också.
Över och ut.
I vilket jag frestar er med dryck. Eller inte.
En av julklapparna jag tillverkade:
Det är en virkad porter. Man kan tro att det är något annat. Jag vet inte riktigt vad. Men så är det.
Över och ut.
Det är en virkad porter. Man kan tro att det är något annat. Jag vet inte riktigt vad. Men så är det.
Över och ut.
I vilket jag förvandlas.
Först var jag Ivanhoe.
Sen blev jag Teskedsgumman.
Och jag som bara skulle plugga.
Över och ut.
Sen blev jag Teskedsgumman.
Och jag som bara skulle plugga.
Över och ut.
I vilket jag är kort. I tonen.
Idag är jag arg.
Grrr.
Över och grrr.
Grrr.
Över och grrr.