trivial

Kartonger och katter och kaos överallt. Men förr eller senare ska slitet ta slut (om man tänker på det gamla kristna arbetar-sättet så lär det dock dröja ett tag).

   Dunderugnsrengöring är bra. Fast luktar skarpt. Och varför i hela friden är det extremt brandfarligt? (Jag kompenserade för min förmodade miljöpåverkan med mirakeltrasor och ibland en skvätt grönsåpa.)

   Klanten i mig (inte älsklingen alltså) hade till onsdagens stora städmarathon förberett för lunchpaus. Så långt allt lugnt. Började koka vatten till kryddstarka (nåväl) nudlar. Men! Kom plötsligt på att spisen inte får användas medans dunderrengöringen verkar och det gjorde den för fullt (och skulle så fortsätta i många timmar till).  Så jag  kastade mig över värmereglaget för att stänga av. Och fick vackert blötlägga min måltid i det, uppskattningsvis, åttiofemgradiga vattnet. Åt och suckade och fortsatte sedan duktigt att städa.


Det "kånka-grejer-i-smutsiga -skor" och kattsandstäckta -golvet.
Eller kanske en strand på Kap Verde.



Över och ut.

Ibland när jag läser en bok, oavsett dess litterära kvalitét, så letar författarens språkbruk sig in i mitt medvetande. Jag går plötsligt runt och tänker med ord som skulle passa in i boken. Beskriver omgivningen och mina handlingen för mig själv. Så att jag inte missar något.

Över och ut.

Städa städa varje fredag och så varje jul. Tycker jag är kul...

Ska flyttstäda nu.

Över och ut.

Gud, en sån liten tiggare han är. Katten alltså. Försöker greppa om skedar man är på väg att föra till munnen. Försökte sätta tänderna i min chokladsköldpadda när jag vände ryggen till. Placerar tassar i allt som är ätbart (och ofta kladdigt).
   Men vad kan man förvänta sig egentligen. Jag borde anat med tanke på att jag fick berättat för mig att Loes mor snodde en citronskiva från en räkmacka. Och stolt över sitt byte åt upp den.



Över och ut.

Så är då äntligen rotfyllningen avklarad. Och den här gången slapp jag bedövning. (Jag tänkte för en kort stund att hon hade glömt det men lugnade ner mig och tänkte på att jag faktiskt borrat utan bedövning en gång. Så jag skulle nog överleva lite petande i en tand utan nervkontakt.) Jag fick ligga där i tandläkarstolen i en timme och tio minuter med en svart gummitingest i munnen största delen av tiden. För att underlätta den duktiga gapningen. Den fick mig att tänka på proppar i badkar och hade till och med en silverfärgad kedja av små kulor. 

   På ett av rummets arbetsbord stod en avlång plastkorg med leksaker. Jag sneglade längtansfullt mot skattkistan (speciellt när tandläkaren sa till mig att jag varit duktig), men när det väl var dags att gå vågade jag inte be om ngn leksak, var mest bara lättad över att få komma iväg. Jag är en sådan fegis. (Åh vad jag ville ha en av de små ringarna.)

   Men nu slipper badkaret att gå dit på nästan ett år. Peppar peppar (och andra trevliga kryddor)

Över och ut.

Det har så smått börjat packas. Jag försöker fördela vikten någorlunda i mina slitna flyttkartonger. En lätt kaosartad stökighet infinner sig. Jag passar på att organisera lite bland mina sysaker (tanken på en syhörna i perfekt ordning, med mönster sorterade, utmärkta och placerade i pärmar gör mig alldeles varm).

   Sedan hoppar plötsligt någonting luddigt och mörkt rakt ner på mitt syskrins ena lock. Det går sönder. Jag blir upprörd och svär en del åt det lilla knyttet. Som kontrar med att, via min kofta, klättra upp (via ryggen) och sätta sig på min axel. Det lilla, men ganska stora, djuret trycker sig intill mig och snuffsar i mitt öra och påstår att han är en mkt trevlig katt. Jag känner mig böjd, inte av hans tyngd, att hålla med.

 


   Daniel sa att vi håller på att bli "the crazy cat couple". Och det var innan Loe dök up. Jag säger att det krävs lite fler katter än så. Och det kommer inte att hända.







Frågan är vad Loe egentligen är för en farkost. Han låter som en blandning mellan en fågel, en ekorre och en katt (men med en mkt hög ton och inget riktigt jamande). De tokiga myterna säger att rasen uppstod när en katt umgicks lite väl mycket med en tvättbjörn. Han har ett lätt hundlikt uppträdande och gillar att slicka folk i ansiktet och gestikulerar med tassarna som en passionerad talare. Och han gillar att bli buren och står gärna på axlarna med framtassarna på huvudet och kikar runt. Konstig prick det där.




Över och ut.

Det lär dröja länge än innan de tre ishjärtanen smälter.


 Ena änden av huvudgatan. Ett ensamt i andra änden.

Över och ut.

Söndagen spenderades, som tidigare nämnt, på en buss. Eller rättare sagt två. Tur och retur och i sammanlagt och ungefär sex och en halv timme.





Tillbaka följde en underligt låtande, kvittrande Maine Coon. En Loe (efter Erland Loe).



Liten kattunge, redan nästan lika stor som den, nu till puberteten anlända, Tristan.

Över och ut.ä-.pöåoilk (Det sista la Loe till - tog sats och hoppade rakt ner på tangentbordet med sin redan ansenliga tyngd.)

Det finns saker som helt klart är dävulens påfund:
Damm.
Disk.
Mens.
Däck som tappat luften.
Kissnödighet vid olämpliga tillfällen.
Ben som somnar när man har keliga men lättstörda katter på dem.
En långsam internetuppkoppling.


Och då kan jag tycka att jag, i egenskap av person som inte betraktar sig som kristen, borde slippa ifrån sådant.

Men icke!








(Lyxproblem visserligen.)

Över och ut.

Jag lär mig aldrig.
Står lampan på fönsterbrädan kommer katter att välta ner den.
Men den står så bra där.

Ligger på golvet.




Över och ut.

Härom dagen kände jag mig som om jag satt i en liten låda. Ungefär så här.



Gick inte ut på hela dagen igår. Gjorde faktiskt i princip ingenting (rostmackor med smör innehåller en massa bra näring). Något slags stresspassivitet som jag försöker kompensera för idag. Genom att få någonting gjort.
Jag skulle så inneligt gärna vilja komma och hälsa på. Men jag sitter fast i en liten låda. Bildligt. Som ovan. Och nästan som när jag på hemvägen i söndags satt inträngd på en överfull och försenad buss.
   Man kan höra intressanta samtal på offentliga fortskaffningsmedel. Frågan är hur smart det är att sitta påtänd på bussen och ringa samtal om leveranser av "du vet vad". Särskilt inte när man inte är riktigt medveten om vad man säger och i nästa andetag är mer specifik än så.

  

   Och det hörs konstiga ljud i lägenheten som har med söndagens vift-tur att göra. Drill drill. Men jag tänker hålla er på halster ett litet tag till.




Över och ut.

Idag ska jag ut på vift.
Myströja på, tilltugg ska inhandlas och The Dirt - boken om Mötley Crue (jag hittade inte prickarna ill u:et) läsas.




Lite vår och blommor skulle för övrigt lysa upp min värld:

 

Men det är långt dit.




I nattens drömmar flyttade vi till Göteborg. Jag tror att det var Hisingen och älvbanken (men inte den posha sidan). Barn badade och det var mängder av folk överallt och någon hade varit inne i lägenheten och snott dvd-spelaren. Jag ville inte bo där.
  
Jag tror att jag fasar för flyttstädningen. Det närmar sig.


Över och ut.

Så trött jag blir ibland. Efter en energivåg. Alldeles matt. Och lite lite ledsen.

Jag sällar mig till massorna och bidrar med en bit golv:

Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt. Fast egentligen är det fredag. Och inte så mycket till morgon. Men huvudet är lite tungt. Som i ont. Som i att jag tagit en tablett och det nog snart kommer att ha släppt. 
  
   Jag har skrivit en handlingslista. Men tänker inte göra som Ernst Bilgrens fru (vars namn jag alltid glömmer) och tattuera in den på armen. Dessutom är det vansinniga köer till tatueraren här. Jag vet, för jag har en plan. Som alltså får ligga långt inne i framtiden. Om man med långt inne menar som tidigast till hösten.

    På tal om ingenting hörde jag ett uttryck på bussen för några dagar sedan. Ett jag inte hört på länge. Ordväxlingen löd ungefär som följer:
- Ursäkta, jag skrämde dig väl inte, det var bara min högfärdshosta?
- Nej då.


Över och ut.

När jag var ganska liten men ändå stor och gick på gymnasiet bodde jag i en centralt belägen lägenhet på 24.8 kvadratmeter. Den hade ett badrum man nästan kunde vända sig om i, och kyl och frys stod i sovrummet/vardagsrummet/matrummet och lät på nätterna.
   Vägg i vägg med trappuppgångens dörr fanns en liten butik. En sådan som säljer allt möjligt men ingenting speciellt: Porslinsfiguriner och småplock och sådant. I fönstret hade de en lavalampa. Jag ville ha en. Men lavalampor kostade  pengar och sådant hade jag inte mycket av .
   På den tiden brukade jag gå mellan matbutikerna  (min lägenhet var placerad mitt emellan två av dem) för att få tag på de biligaste matvarorna. Bröd därifrån. Och äpplen därifrån. Och morötter. Ungefär en gång i kvartalet gick jag på fik. Det var den stora lyxen som planerades långt i förväg.
   Och då jag inte hade råd med någon lavalampa brukade jag stanna upp utanför butikens skyltfönster och beundra den. Helst när det blivit kväll och mörkt. Stå där i flera minuter och titta på vaxet. Frysa lite. (Jag börjar tänka på flickan med svavelstickorna, men så eländigt var det verkligen inte.)

   Nu för tiden har jag en lavalampa. Minns inte om jag fick eller köpte den. Den är fin.

Och lite då och då kommer jag att tänka på vad jag hörde på radio en gång: Att lavalampor har använts till att skapa koder och talserier då människans hjärna tenderar att skapa mönster och det är något man kan vilja undvika. (Fast jag gillar att skapa mönster, även om själva sömnaden och idéprocessen oftast är roligare.)

Jag får en bild i huvudet då, av en massa siffror som simmar runt där inne.

Så har då tyghögen (restbitar, gardinstyg och en klänning från second hand bland annat) blivit till någonting. Jag har improviserat allt eftersom. Började med en midja och byggde vidare på det. Provat och förkastat, lånat ett gammalt mönster av mig själv, räddat fula detaljer med nya detaljer och som vanligt haft stor hjälp av katter (som rivit hål i mönsterpapper och legat på saker och petat på symaskinen).





Jag lägger även in lite "moodboard"bilder, för att visa vad som inspirerat. Lite från gammla presentationsarbeten och annat smått och gott.






Och om man öppnar de kattrivna dörrarna:












Ett snarlikt arbete:





Materialatgång står det.









Nu är jag redo att börja jobba på cirkus!

Över och ut.

 

I brist på något bättre att göra (vad skulle vara bättre att göra?) har jag pysslat färdigt min cirkuskjol. Men ljuset är för dåligt (för min kamera och även i övrigt), så ni får vänta till imorgon för att få se resultatet av mitt ihopkok. Fram till dess: En frans-sjal till dansen och en hög katter:
















Över och ut.

Nyss halkade någon (jag vill inte hänga ut några namn) ner med bakbenen i toaletten. En kort stund innan det fick jag besked om att jag inte får det där jobbet. Usch och blä säger jag. Men de påstod att de gillade mig och lovade att höra av sig om något dök upp. Och att det inte var alls omöjligt att det skulle göra det. De kanske försökte vara snälla.

Över och ut.

Jag har inte tittat på schlagerfestivalens första deltävling. Jag kommer inte heller att tala om varför, eller på annat sätt ta upp fenomenet i dagens inlägg.  Däremot tänker jag lägga upp en bild från förra årets Metro.



Köpte du en biljett till hans show innan tävlingen, och han vann, skulle du få tillbaka biljettpengarna. Fint va.

Någonstas har jag en dikt liggande som handlar om schlagerfestivalen. Nåja.

Över och ut.

Någon klok själ sa till mig att jag borde döpa om bloggen till "Katter och pyssel" eller något i den stilen. - Då det inte förekommer så mycket annat här. Vilket jag skulle säga beror på att jag inte gör så mycket annat än jagar katterna med min mobilkamera och tänker ut pysselprojekt.

Och letar jobb. Men det är så tråkigt att skriva om.

   Jag har  dock bowlat en del på sistone. Det är roligt. Jag är ojämn. Och min tumme är fortfarande lite konstig från igår. Som avdomnad.

   Ibland händer det att jag läser också... Ganska ofta flera böcker samtidigt. Ibland en sex, sju stycken (just nu tror jag att det är fyra ungefär). Och nej, jag tycker inte att det är förvirrande, då skulle jag knappast göra så. Och det händer att jag läser en och bara den. Det fungerar på samma sätt med pysslandet (jag håller mig till mina ämnen här). Jag har ofta flera saker på gång samtidigt.
Och jag kom nyss på en ny sak jag vill göra, så cirkuskjolen får vänta en liten stund.

Över och ut och till verket!

Kastanjerna...
Det var nåot fel på dem, så jag vet fortfarande inte vad det kan tänkas smaka (det luktadade ganska gott). Jag blev så besviken att jag gick och la mig. 

Idag fickjag  även slänga en mango från samma affär.



Nu väntar jag på att det ska ringa i min mobil och någon ska tala om för mig hur arbetsintervjuvn gick. Vilken dag som helst. Väntan är en plåga. Fast jag ska till frisören. Det har inget med saken att göra.

Över och ut.

Men inte lyckas jag med det inte.



Fast jag kan slänga in en kattrelaterad dryck för omväxling. (Obs! Ej lämplig för katter.)



Fast tittar man på bakgrunden är det visst en katt där med. Nåja.



För övrigt snöar det.
Och har så gjort i flera dagar.
Vi är överösta.
Det verkar aldrig ta slut där uppe på lagret.


Över och ut.

Först fick jag en vacker tavla. Yay! En inramad vintage cirkusaffisch. Sen fick jag pyssellust. Och med en kjol jag såg på Let´s Dance (jag skäms, men jag erkänner) i bakhuvudet tänke jag låta en del av mina resttyger kombineras ihop till ngt nytt fast  lite gamnalt. Som min tavla.



Får se vad det blir. Kanske en tumme...

Över och ut.

För någon dag sen fastnade jag i en av de två större matbutikerna här. Inte för att det var svårframkomligt, även om de höll på att omorganisera. Inte heller för att det var svårt att hitta saker. Då de höll på med omorganisation. Men visst bidrog det till besökets anseliga läng. Nej, jag vandrade runt och beundrade utbudet av sk exotisk mat. Det är inte alltid det lättaste att få tag på sådana saker i den här delen av landet. Och jag, som sällan handlar i just den butiken insåg att jag nog måste skaffa medlemskort. Och mer pengar.

   Sen fick jag syn på dem! Kastanjerna. Jag såg sådana innan jul ngn gång och tänkte att nu, efter år av undran, måste jag testa. Fast jag köpte inte ngr den dagen. och sen fanns de inte mer. Förrän nu. Så jag spanar efter vilket gradantal ugnen bör ställas in på.
 
Svar: 200-225.

För att illustrera det hela tar jag en bild på crepés...
 För jag har ingen på kastanjerna just nu. Och för att varenda en av pannkakorna blev perfekt rund och gyllene. Till och med den första. (Och champinjonstuvningen blev inte så dum den heller.)





Över och ut.

Jag drömde att vi skulle flytta till Thailand. Varför vet jag inte. Eller vad vi skulle försörja oss på. I drömmen kände jag vissa betänkligheter inför att ha föräldrarna så långt borta. I mitt vakna tillstånd tänker jag att man inte måste, som i drömmen, vara borta år ut och år in. Något år vore trevlig. Fast jag skulle nog hellre välja Bali.

Som det är nu får jag istället göra som Tristan, bygga mig en koja i soffan med en platt kartong till tak och drömma mig bort.

Det satt barn på bussen. Ett sa att han skulle bli brandmanochpolis. Ett annat kontrade med at han skulle bli busstation.

Han kanske menade busschaufför.

Eller så inte.




Över och ut.

Då gullTristan vägrar dricka stillastående vatten och vi inte vill betjäna honom med kranvridande så fort han behöver fukta strupen har det investerats i en vattenfotän för katter (fast så mycket till fontän vet jag inte om det är).

(Det blev en ganska lång mening det där.)

Efter några dagar kom Konrad på hur det fungerade (aha, man kan dricka det vattnet).

Eliot däremot brukar, halvblundande, sitta vid den långa stunder och filosofera. Det är fint.

Så här ungefär gick det till:



Presentkort blev till tyg blev till idé.






Katter avlöste varandra för att assistera vid mönsterritning.



Konrad hjälpte till att hålla tyget på plats när jag klippte.



Medans Tristan inspekterade provdockan.



Han ägade en del av sin tid åt att antingen sitta bakommig på stolen eller i knäet medans jag sydde.



Mönsterpassning.



Övervakning.







Ny dag och promenad innan fortsatt arbete.






Cykel i snö, och ett hörn av ett hus som det vi ska flytta till.



Katter vilade, trötta av allt pysslande.





Och vilade.



Medans jag pressade på mellanlägg och funderade.



Timme efter timme som bara katter (och jag) kan, sovs det.



Färdig framsida.




Rygg.



Längst ner. Observera sidsömmens mönsterpassning och hur ränderna löper vertikalt vid "volangen".



Och se här hur de, pga hur tyget skurits, istället ligger horisontellt och passar in i fram (och -bak) -styckets ränder.



Även ärmarnas ränder smälter ihop med framstycket.


Och möts vid axelsömmen.





Tristan beundrar resultatet. Eller jag kan låtsas att det är det han tittar på...



Över och ut.

Så fastnade jag återigen vid symaskinen. Vardagsrumsgolvet är fullt av tygrester och buskatter. Men jag tror att jag är klar med senaste projektet nu.
  Jag hör hur det knaprar i köket. Katter har begett sig dit och plastspöet med sina krusiduller och sin bjällra ligger overksamt brevid mig i soffan och väntar på napp.

   Hör och häpna. Det spirar i min avocadokruka. I en lägehet där växter verkar vantrivas har en av mina (räknar efter och kliar mig i huvudet, jo, jag gjorde faktiskt det), fem avocadokärnor slagit rot. De har stått där i fönstret i flera månader. Ibland har jag kommit ihåg att vattna.
    Och jag har inte lyckats driva upp en avocadoplanta sedan det där lyckade (förstås) försöket för säkert femton år sedan. Då hade jag aldrig testat förut. Hoppas att den nya  kommer att överleva. Jag borde kanske döpa den.

Över och ut.

Jag gjorde en god soppa (om jag får säga det själv). Mkt stark. Ibland tänker jag inte på att det inte är ngt alla uppskattar. Nåväl. Och jag fick fina presenter! Finfina tavlan som jag önskat mig. Och julresan (nu slipper jag vara skyldig en massa massa pengar). Och något mer ska komma! Och jag vet att det ligger ett paket hos mina föräldrar som dök upp med posten. Undrar från vem. Och om en stund ska jag pyssla med tyget som presentkortet förvandlades till. Abra kadabra.
   Mina grannar är... tja... som de är. Fast Konrad och Tristan roades iallafall. Tryckte nosarna mot fönsterglaset. Och jag som måste flyttstäda snart...