trivial

Här har det inte förekommit några bilder på länge. Jag har helt enkelt inte orkat koppla in mobilen (det är oerhört ansträngande att hämta sladden och koppla in och trycka på knappar).

Så därför lägger jag in en bild på ett gammalt pyssel som blev något helt annat i slutänden.



Ett stort hurra till den som kan komma på vad det blev (det finns dokumenterat under "Pyssel").



Över och ut.

Så är det. Även om det inte var jag utan den där Kojalan som la beslag på tangentbordet och gav inlägget sin titel.



En isblå och en grön eftersom ni så intensivt undrar.


Övr och ut.

Medan jag traskade runt i en cirkel (jag befann mig på ICA och sträckan - ingång, produkt, kassa bildar en cirkelliknande bana) funderade jag över alla de -sken-ord som poppade upp i mitt huvud.

Skengraviditet, skenäktenskap, skenmanöver. Och så vidare. Ord som alla beskriver någonting som inte riktigt är vad det verkar vara. Och jag funderade över deras ursprung - som jag, i tänkandets stund (och även nu, då eventuella tvivel skulle förstöra hela inlägget) antar härrör ur ordet solsken. Och jag fick det inte att gå ihop. För även om det är svårt att ta på solsken så anser jag det vara alldeles påtagligt. Och äkta.

Och jag började fundera över alternativa ändelser. Mirage kanske (problemet där är förstås att jag inte känner grunden till ordet och därför omöjligt kan veta, även om jag skulle kunna ta reda på det och bara är för lat, om det betyder något mer). Mirageäktenskap. Miragemanöver.

Eller ordet förvillelse: Synvilla, graviditetsvilla och manövervilla.

Jag funderade fortfarande över skenorden när jag kom till kassan och drog kortet som ger mig både vuxenpoäng och poängpoäng. Och när jag trampade ut i utevärlden.

Men då förstod jag med ens!

Det är snart midvinter och när jag sneglade upp på himlen fanns det inget solsken att se

bara en skensol.








Över och ut.

En liten kille gick runt på stan med en korg på armen och ropade "Knark tio kronor!".



Eller så var det knäck han sa...






Över och ut.

I helgen har badkaret varit fullt av tyg, kaffe, te och klorin.

Förr eller senare ska jag också ner dit.

Dock inte tillsammans med min tygcoctail.



Över och ut.

Jag låtsas att det är kurragömma det handlar om.
Det är därför alla mina vänner är på andra platser än mig.







Över och ut.

Jag är lite lätt trögfattad så här på morgonkulan. (Vem kom på att kalla det morgonkula? Och varför?)

Saken är nämligen den att jag åt frukost och sneglade på en eller en annan kanals morgonnyheter. De talade om brist på influensavaccin. I bild kunde man se en dörr med ett A4-papper upptejpat där det stod "Endast riskgrupper och familjemedlemmar".

Varvid jag tänkte - Men var och varannan människa är en familjemedlem...





Över och ut.

Här händer det inte så mycket spännande. Jag har, mot bättre vetande, men av upplevd nödvändighet, tagit itu med disken. Annars jobbar jag. Och syr. Och läser. Och tittar på tv.

"Han tycker om att laga älg" (Citat från ett eller annat frågesportsprogram där en deltagare presenterades så).

Med tejp, häftapparat eller nål och tråd undrar jag.

Och i Vem kan slå Filip och Fredrik hörde jag "Annie kan när som helst stoppa in Magnus i en gren".

Bra att veta.









Över och ut.

Nä, hade jag varit riktigt riktigt snäll på riktigt så hade jag inte blivit grinig på katter som river ner sänghimmlen och katter som står och gnäller i köket.

Så nu vet jag det.




Jag är en liten aning frustrerad.



Över och ut.

För jag sjunger ganska falskt. Inte som i att en lovsång från mig till snällheten skulle vara en enda lögn (även om vi kommer till att jag önskade det) utan som i att jag sparkades ur kören på högstadiet (den jag inte ville vara med i) för att jag sjunger illa.

Slutsvammlat och till saken:

Jag är inte på humör att tala väl om snällheten. Jag skulle just för stunden helst vilja avge nyårslöfte om att jag ska sluta vara snäll. Men jag vet med mig att jag inte kommer att kunna hålla det. (Fast om jag tänker efter verkar det vara lite grejen med nyårslöften.)

Vad får jag ut av min obotliga snällhet? (Och nu ska vi inte dra slutsatsen att jag tror mig vara snäll jämt. Jag är kanske inte ens i grunden snäll. Och det är kanske där problemet ligger - att jag inte egentligen är ett dugg snäll men ofta uppför mig som om jag vore det (även om jag tvivlar).

Så komplicerat det blev nu.

Vad får jag då ut av snällhet?

Jag får jobba ibland. Och det är bra. Men jag går back ekonomiskt på att jobba halvdagar.

Sen då? Det (någorlunda) fasta jobbet som alstrar pengar och ger möjligheter att göra saker?  Gränslös uppskattning? Pengamiljoner (till skillnad från andra miljoner)? En ynka liten jacuzzi?

Hallå hallå!?





Är snälla människor avundsjuka?




Jag kanske inte är så snäll ändå.

Hurra!




Över och ut.

Låt oss säga att jag bodde i en lägenhet där alla väggar och möbler var vita. Och att alla kläder i  min garderob var lika vita. Och att katterna var vita. Utan minsta fläck (så att man alltid kan se dem i mörkret).

Jag kan ge mig dän på att den lägenheten skulle vara täckt av svarta katthår.




Över och ut.

Avocadokärnan har fått nytt liv och en liten stängel är på väg upp igen. För säkert fjärde eller femte gången. Jag förstår inte hur den orkar med eller hur det går till. Jag är förundrad och glad och väntar bara på att Tristan skall upptäcka det, smyga upp på skåpet när vi sover och glatt käka upp den. Jag tror bara att han väntar på att den ska bli lite längre och mumsigare först.


Annars händer det ingenting spännande.



Över och ut.

Kojalaföräldrarna sprang runt i Austtralien och svettades medans vi dväldes i mörkret här och väntade på den koala vi beställt.

En dag kom ett vykort med en bro och en koala på. "Den enda koala ni kommer att få" stod det på baksidan. Det och säkert också något om vädret. Så vi bestämde glatt vad han skulle få heta och väntade på ankomsten.

Kojalaföräldrarna kom tillbaka till landet (som jag har valt att kalla "Massiva vintermörker-landet").

Men inte hörde vi något om koaladjuret.

Och jag kunde känna hur en misstanke slog rot och började växa i mig.

Det gick dagar.

Och igår var vi där på middag. En mycket god middag. (Även om jag fick äta resterna. För att jag hade jobbat.)

Vi fick en mjukiskoala...



Och nu är jag övertygad om att min teori stämmer.






De har bestämt sig för att behålla honom för sig själva.

Jag letade för att se vart de gömt honom.

Men de gömmer bra.







Över och ut.

Annars är det bara att skylla sign själv och titta på. (Och med "titta på" menar jag främst "på" som i fortsätta titta och inte "titta på" som i rikta blicken mot även om det ena inte utesluter det andra. Det handlar bara om hur betoninge av "på" lät i mitt huvud.)













Över och ut.

Varför är tvättiderna så korta?

Det kan väl aldrig vara så att jag tvättar för sällan och därför har för mycket?





Över och ut.

Tristan vill röka.

När Kojalan ska ut på balkongen och röka springer Tristan efter, hoppar upp på fönsterbrädan och försöker, balanserande på bakbenen sno cigaretten med hjälp av tassar eller mun innan Kojalan hunnit ut genom balkongdörren.

Först tänkte vi att han var en hälsosam antirökare, men vi börjar tvivla. Speciellt som han försökte rymma med hela paketet igår.

Det blir att börja kolla hans andedräkt.



(Bild på något av hans syskon tagen av uppfödaren.)


Över och ut.

Är det någon som minns den visan?

Jag försöker plugga nämligen. Sitter med skisser och pennor. Men det är alltid en eller annan katt mellan mig och papperet.

















Över och ut.

Ibland har jag känsla för tid.

Eller så handlar det om min känsla för mat (du är så fin min kära lilla matbit, du är så fin min kära lilla didum).

Jag var i full färd med att koka ris till sushi nämligen. Hade ställt timern på mobilen. Och sen kopplat in den till datorn för att föra över några bilder.

Och för någon minut sen undrade jag om det inte borde ringa snart, tittade på mobildisplayen och konstaterade att den måste ha avaktiverats av bildöverföringen.

Aj aj...

Så jag trampade nervöst ut i köket.

Bara för att upptäcka att det var pecis perfekt kokat.


Hurra för mig!

Och för sushi.


Över och ut.

På tal om tid så hade jag den egenheten som barn att jag ville att mina lekar skulle utspela sig i realtid.

För mig var det en ständig källa till irritation att jag hade kompisar som tyckte att vi kunde låtsas att det hade gått en natt eller två när det egentligen bara hade gått några minuter. Så kan man ju inte göra.

Nej, fantasierna och lekarna kunde vara hur galna som helst så länge man inte mixtrade med tiden.






...Eller den historiska korrektheten. (Jag undrade verkligen hur en av mina kusiner tänkte när vi lekte med riddarlego och han plötsligt intoducerade en bil i det hela. Han fick sig en historielektion av mitt åttaåriga jag.)




Den här utstyrseln skulle säkert ha retat gallfeber på mig. Hallå! En tidig 1900-tals korsett till den där kjolen? För att inte tala om mössan.


Vi talar inte om den. Över och ut.

Nog vet jag om att det är vintertid nu. Det visste jag innan det var dags att ställa om klockorna. Även om jag, om sanningen ska fram, (och varför skulle den inte det) inte insåg det förrän sent igår kväll. Men trots att jag var väl medveten om detta när jag gick upp fick tv:n mig att bli alldeles förvirrad. Ko ko.

När man byter kanal på vår tv får man upp en sådan där liten informationsruta längst ner. Med aktuellt klockslag, tvprogrammets start och sluttid samt en horisontell stapel (om man nu kan säga så, jag gjorde just det) som fylls i allt mer ju längre programmet pågått (de där "staplarna" är en helt annan historia). Men när jag och min frukost bänkade mig i soffhörnet och slog igång tvsystemet så stämde ingenting. Den påstod att klockan var en sak och att programmet skulle börja en viss tid. Men själva kanalen visade programmet som inte skulle börja än.

Vilket egentligen, om man tänker efter, inte är det minsta konstigt. Men jag tyckte mig kunna se att den inte visade sama tid-tid-förhållande på alla kanaler. Att somliga verkade stämma. Och det kunde ju inte stämma.

Dumheter tänkte jag precis, jag måste ha varit tröttare än jag trodde, och så började zappa runt för att bevisa min egen tröghet.

Men tänka sig - jag hade rätt.





Över och ut.