trivial

Det finns inga helgon, det finnns inga knäppskallar. Inte här. Här finns bara en bunt med människor, lika udda som alla andra. Det är det som bekymmrar mig, att alla är lika vansinniga. Mångalna och matglada och sömnglada och glada i att vara misserabla någon gång emellanåt. Att prata högt för sig själv är ett tecken på psykisk stabilitet. Och på samma gång...

  Vi är helgonförklarade knäppskallar och knäppa helgon. Vi gör så gott vi kan och ibland yttrar det sig i att vi gör allt utom det vi ska och borde. Men kanske det vi måste.

"Ofelia plockar krasse" och "herr Hamlet går i salen och tror att han är galen" för att någorlunda ordagrant citera Cornelis Vreeswijk. I slutändan går Ofelia i sjön istället för kloster och Hamlet dör han med... Men vem gör inte det?

Vem vill inte gå under jorden ibland? Platsen där man kan gömma sig undan världen. Enda övriga anledning till befinna sig under jorden är om man är död. Eller bor med Prins Hatt. Men eftersom vi inte känner varandra speciellt väl (och han är lite väl egen för min egna smak), så har underjorden, för mig och Alice, varit en plats att fly undan till. Just nu befinner sig underjorden på en övervåning. I underjorden kan man försöka finna sig själv. "It´s only when I losse myself I find myself..." för att citera Depeche Mode. En tillfällig modefluga... vad de kallade sig själva och vad man nog kan säga om att finna sig själv (det går mode i fenomenet och troll i mina tankar). Frågan är då om man lyckas förlora sig i underjorden. Och vad det innebär?

  Läste i någon tidning att personer som drabbas av ångest (i relativt unga dagar) oftast lever fullt normala och stabila liv något (eller var det några) tiotal år senare, men att de som sagt sig lida av nedstämdhet inte mår bättre i samma utsträckning. Undrar vad man kan läsa ut av det? Kan man inte läsa ut det får man väl läsa ut någon bok.

och jag väntar med det mesta. Har degat först framför dvd-spelaren och sedan här. Och väntar. Väntar på att jag ska göra det jag ska göra. Undrar just om jag inte sova en stund först, en liten eftermiddagslur.

Har sett Shrek 2 nu och måste säga att jag gillade den skarpt. Men kan också konatatera att jag sakta men säkert gått från okänslig till blödig. När jag förut knappt blev fuktig i ögonvrån för de sorligaste öden snyftar jag nu en smula över en humoristik film. Animerad dessutom. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag bör se fenomenet som någonting positivt eller negativt. Det jag däremot såg som någonting negativt var att coop hade stängt idag, trots att det uttryckligen står på deras väggar att de har öppet från 11 till 23. Så jag fick inte mina efterlängtade kakor. Nu längtar jag efter annat istället.

Tanken var att jag skulle förbereda mig lite, planera vad som ska stå, så jag inte står här utan något att säga. Men eftersom det ändå finns så många som säger saker utan att ha något att komma med och mina anteckningar ligger på nedre våningen och jag försöker bli en spontan person (inte ett kontrollmonster) så sitter jag här nu.

Och kommer inte på ett dugg.

   Folk har säkert lurat i mig både ett och annat genom tiderna. Idag vet jag tex. att månen är en ost även fast många har försökt övertyga mig om att så inte är fallet. 

   Och det är därför jag siktar mot stjärnorna. För jag har så många smörgåsrån att fylla. Frågan är bara var jag får tag på päronskivor att ha till?

Men mest lurar man kanske sig själv... 

...att aldrig vara nöjd.

Jag säger förmåga, för jag vill inte kalla det ovana eller brist. Jag vill se positivt på saker. Hur man nu vänder missnöje till en fördel. - Det förstås, om människan aldrig var missnöjd skulle vi aldrig göra några framsteg. men då gäller det att man är en drivande och handlingskraftig person. Med ett stort mått envishet i bakfickan. Eller kanske pengar eller ett respektingivande vapen (fast jag tycker bättre om att avväpna människor. Helst med min charm som blankpolerat vapen). Det kan nog vara så att mänskligheten oftast (exemplen på motsatsen är otaliga...) tjänar på missnöje, men att det kan vara ganska irriterande för den enskilda individen.

Man borde helt enkelt vara en superhjälte.

Dagens fråga: Får man det man behöver eller tar man (och nöjer sig) det man får?

Kanske tar jag upp det nästa gång.

(Och behöver man det man får?)