I vilket jag uppmanar de som är trötta på mina kattbilder att genast blunda.

Annars är det bara att skylla sign själv och titta på. (Och med "titta på" menar jag främst "på" som i fortsätta titta och inte "titta på" som i rikta blicken mot även om det ena inte utesluter det andra. Det handlar bara om hur betoninge av "på" lät i mitt huvud.)













Över och ut.





I vilket det ska bli blött.

Varför är tvättiderna så korta?

Det kan väl aldrig vara så att jag tvättar för sällan och därför har för mycket?





Över och ut.

I vilket katt vill blossa.

Tristan vill röka.

När Kojalan ska ut på balkongen och röka springer Tristan efter, hoppar upp på fönsterbrädan och försöker, balanserande på bakbenen sno cigaretten med hjälp av tassar eller mun innan Kojalan hunnit ut genom balkongdörren.

Först tänkte vi att han var en hälsosam antirökare, men vi börjar tvivla. Speciellt som han försökte rymma med hela paketet igår.

Det blir att börja kolla hans andedräkt.



(Bild på något av hans syskon tagen av uppfödaren.)


Över och ut.

I vilket jag nynnar på barnsången med raderna "ett sånt besvär man har".

Är det någon som minns den visan?

Jag försöker plugga nämligen. Sitter med skisser och pennor. Men det är alltid en eller annan katt mellan mig och papperet.

















Över och ut.

I vilket jag så smått börjar undra om mina tidsinlägg aldrig tar slut.

Ibland har jag känsla för tid.

Eller så handlar det om min känsla för mat (du är så fin min kära lilla matbit, du är så fin min kära lilla didum).

Jag var i full färd med att koka ris till sushi nämligen. Hade ställt timern på mobilen. Och sen kopplat in den till datorn för att föra över några bilder.

Och för någon minut sen undrade jag om det inte borde ringa snart, tittade på mobildisplayen och konstaterade att den måste ha avaktiverats av bildöverföringen.

Aj aj...

Så jag trampade nervöst ut i köket.

Bara för att upptäcka att det var pecis perfekt kokat.


Hurra för mig!

Och för sushi.


Över och ut.

I vilket jag inte riktigt kunnat lämna det här med tid. (Eller: jag kunde vara ett smått irriterande barn.)

På tal om tid så hade jag den egenheten som barn att jag ville att mina lekar skulle utspela sig i realtid.

För mig var det en ständig källa till irritation att jag hade kompisar som tyckte att vi kunde låtsas att det hade gått en natt eller två när det egentligen bara hade gått några minuter. Så kan man ju inte göra.

Nej, fantasierna och lekarna kunde vara hur galna som helst så länge man inte mixtrade med tiden.






...Eller den historiska korrektheten. (Jag undrade verkligen hur en av mina kusiner tänkte när vi lekte med riddarlego och han plötsligt intoducerade en bil i det hela. Han fick sig en historielektion av mitt åttaåriga jag.)




Den här utstyrseln skulle säkert ha retat gallfeber på mig. Hallå! En tidig 1900-tals korsett till den där kjolen? För att inte tala om mössan.


Vi talar inte om den. Över och ut.




I vilket tiden skapat förvirring.

Nog vet jag om att det är vintertid nu. Det visste jag innan det var dags att ställa om klockorna. Även om jag, om sanningen ska fram, (och varför skulle den inte det) inte insåg det förrän sent igår kväll. Men trots att jag var väl medveten om detta när jag gick upp fick tv:n mig att bli alldeles förvirrad. Ko ko.

När man byter kanal på vår tv får man upp en sådan där liten informationsruta längst ner. Med aktuellt klockslag, tvprogrammets start och sluttid samt en horisontell stapel (om man nu kan säga så, jag gjorde just det) som fylls i allt mer ju längre programmet pågått (de där "staplarna" är en helt annan historia). Men när jag och min frukost bänkade mig i soffhörnet och slog igång tvsystemet så stämde ingenting. Den påstod att klockan var en sak och att programmet skulle börja en viss tid. Men själva kanalen visade programmet som inte skulle börja än.

Vilket egentligen, om man tänker efter, inte är det minsta konstigt. Men jag tyckte mig kunna se att den inte visade sama tid-tid-förhållande på alla kanaler. Att somliga verkade stämma. Och det kunde ju inte stämma.

Dumheter tänkte jag precis, jag måste ha varit tröttare än jag trodde, och så började zappa runt för att bevisa min egen tröghet.

Men tänka sig - jag hade rätt.





Över och ut.

I vilket jag uppenbarligen är en slarvmaja.

För övrigt undrar jag hur många människor som gör allergitest innan de färgar/tonar håret? Och detta varje gång oavsett om de använt färgen förut eller inte.






Över och ut.

I vilket jag svarar på frågan om det var strutsspår jag fotat.

Tok! Inte är det strutsspår inte. De häckar inte här. Det är spåren efter en relativt ovanlig korsning mellan de, här vanligt förekommande, djuren tjäder och isbjörn.





Över och ut.

I vilket jag skriver någorlunda mycket för att inte ha något att skriva om.

Jag kommer inte på något att skriva om. Det händer ingenting speciellt och jag ser ingenting speciellt. Och det faktum att jag önskar att jag hade ett par nya glasögon har ingenting med den saken att göra. Jag har bara fått för mig att de inte är tillräckligt bekväma. Men det är kanske bara en vanesak. Och eftersom jag inte, så vitt jag vet, behöver ha på mig dem jämt, så blir jag aldrig riktigt van.

Det har blivit något av veckans besatthet. Glasögon och frågan "hur avslappnad man egentligen ska vara i ögonen"? Jag tänker att det borde vara normlat att man tappar fokus om man slappnar av helt. Men hur mycket spänning ska det krävas? Och hur mäter man det? och är jag fullkomligt tokig?



(Så klart inte.)




Över och ut.

I vilket det är grått.

Träsket:






I vilket det är trevligt att sova.




Över och ut

I vilket jag ger bakgrundsinformationen.

Man kan så klart inte ta ställning till vilket man väljer om man inte vet vad det är.

En slingerapparat är en liten handhållen manick som används till att slingra.




Över och ut.

Titel saknas.

Rakapparat eller slingerapparat?





Över och ut.

I vilket man inte borde sova.

För så sjunger de i visan.

Men jag borde.

Och dessutom kan man inte se några stjärnor här för allt tak som är i vägen (jag skulle inte tacka nej till ett takfönster, gärna över en säng och gärna i något trevligt land där det inte blir fullt så mörkt fullt så tidigt).





För övrigt har någon avlägsnat det spelande kortet.










Över och ut.

I vilket inte bara kalasen varar i dagarna tre (fast om man ska vara petig har det inte gått tre dar än).

Vid tolvtiden i går kväll spelade den fortfarande sitt di di.

Jag har inte lyssnat efter idag.



Över och ut.

I vilket jag nynnar.

Det händer att folk fyller år.

Någon dumpar skräp på husets baksida, precis nedanför vår balkong.

Så vad har de sakerna med varandra att göra?

Jo, ser ni, denna någon slängde ett spelande födelsedagskort där (da da da da di di da da da da di di).

Och det spelade

och spelade.








Ja, det var väl det jag hade att säga.


Över och ut.

I vilket jag är lite osammanhängande. (Men inte som i att jag har någon kroppsdel som är på väg att lossna.)

Att säga "nytta nytta nytta nytta" till mig själv får mig inte att göra något vettigt. Jag borde förstått att det var dömt att misslyckas. "Bara plugga lite" hjälper inte heller.Eller hjälper och hjälper. Om målet är att vimsa runt och göra allt annat genom att göra ingenting så är det ett ypperligt mantra.


Och om jag påstår att jag ska sy en kjol eller klänning så skäll ut mig. Skarpt. Jag har sånt så det räcker. En tröja är ok. Eller ett par byxor. Förstått?



Omlottkjol med koifiskar.



Och mönsterpassad ficka.


Över och ut.

I vilket Loe växer (och speciellt liten var han aldrig).


















Över och ut.



I vilket jag rensar.

Bland mina bilder. De är på tok för många.




Över och ut.

I vilket jag ser till min hälsa.

Och har fina reklmvykort från Delicato (sponsra mig tack!) på dörren till frysen.

Men jag lyckas aldrig riktigt bestämma mig för vilken som är min favorit.















Min själsliga hälsa.



Över och ut och hälsa alla.

I vilket jag visar mitt rätta jag.

När jag är på bushumör tar jag mina promenader på elljusspåret i motsatt riktning (det sitter uppe en skylt som anger färdriktningen).

Så olydig är jag.






Över och ut.

I vilket jag är ett nöt.

"Nötfärs 10%"


Så vad består de andra 90% av?








Över och ut.

I vilket jag försöker göra det jag ska.

Men en ganska irriterande

och aggressivgosig

fast söt

Konrad-katt

lägger sig i allt jag gör.

Bokstavligen.







För övrigt tycker jag att alla helt enkelt ska vara friska jämt.
Är det för mycket begärt?









Över och ut.


I vilket jag vänder mig till de som undrar varför man har blodiglar i glasburkar.

Jag kanske är konstig som inte reagerar över det.  (Inte är väl jag nå konstig?)
Men på den arbetsplatsen är sådant fullt normalt.
Var ska man annars ha sina blodiglar?



(Och försöker man levandegöra historien så är det ett bra sätt. Åderlåtning förr. Och idag.)





Över och ut.

I vilket jag skulle kunna omformulera mig.

Och säga att jag var glad i hatten.




Över och ut.

I vilket jag är glad i min nya klänning.

På gott humör och i den randiga skapelsen.



Och i basker förstås.

För att jag sitter och jobbar med kläd och figur-skisser.






Över och ut.

I vilket jag visar den senaste skapelsen.

Jag har gått över från dille på pirater och Jolly Roger till knytband i urringningar. Jag tror att jag har fått för mig att det ger en touch av 20-tal.






Över och ut.

I vilket jag stött på en riktig igel.

Igår hade jag ett ärende till min sommararbetsplats. Där kan man hitta en glasburk med två blodiglar i. De hade haft fullt sjå med att få tag på dem. Fått beställa från skåne om jag inte minns fel. Från en blodigeluppfödare.



De pigga tu simmade glatt runt tills jag tog fram kameran.





Över och ut.

I vilket jag undrar om du ser vad jag ser.

Vad ser du i grus och lecakuls:s -högen jag hittade utanför trappuppgången brevid vår?









Över och ut.

I vilket jag visar den näst senaste skapelsen.

Så här ser den ut.








Över och ut.

hits